Trafiken i Riyadh

Att vistas i trafiken här måste vara det absolut farligaste som vi gör i Saudi, trots de hot som alla västerlänningar lever under, dör varje dag i snitt 27 människor i trafiken, bara i Riyadh.

Det är svårt att beskriva hur trafiken fungerar. Börja med att tänka er en storstad med konstant underdimensionerat vägnät och där ytterst få (läs ingen) följer (läs känner till) trafikregler. Maken har en elev som obekymrat berättade att han inte har något körkort, han har aldrig tagit något – inte blivit av med det. Det hindrar honom inte alls från att köra bil. Han betalar bara böterna när han blir stannad i någon av de många poliskontroller som faktiskt ständigt genomförs här, och sedan kör han vidare. Det går ju bra ändå – ”in’ch Allah” (Om Gud så behagar)… Tilläggas kan här att eleven tillhör en mycket inflytelserik familj, och då går det mesta bra.

En regel som dock nästan alltid gäller är ”störst går först”, det är bara det att nästan alla har stora bilar, och att alla vill vara först. Från rödljuset – MAN kör helt sonika fram mellan bilarna i kön och ställer sig framför den som redan står framför trafikljuset mitt i korsningen. Eller, varför inte köra om när MAN ändå ska svänga höger. Och vad är det egentligen som hindrar en förare från att kasta sig ut från en vänsterutfart? Uppenbarligen ingenting, för ”alla” gör det. Det finns tydligen inte heller någon uppenbar anledning till att skruva fast hjulen ordentligt på pickupen eller att binda fast lasten på en öppen lastbil (inte ens om lasten är arbetare från Bangladesh – möjligtvis om det är kameler, dessa har ju ett visst värde). Tänk er hur det är att helt plötsligt ha ett halvt lass sand på motorvägen, eller en järnbalk, för att inte tala om kartonger…

Att bli omkörd på insidan, av en tankbil med utstickande, snurrande knivar monterade på hjulnaven, reflekterar jag inte över längre. När någon svänger vänster trots att de från början stod i filen längst till höger, dessutom blinkade höger, och det är två filer mellan dem och den eftertraktade ”vänstersvängande” filen, får mig dock fortfarande att hugga tag i dörrhandtaget.

Jag vet uppriktigt sagt inte om det finns någon ålder då MAN får börja köra bil här, vi har sett pojkar i tolv trettonårsåldern som rattar stora fordon, i bästa fall sitter pappa bredvid och styr. En pappa kan också sitta med sin älskade lilla son på två år i knäet, mellan sig själv och ratten, medan han kör, utan bilbälte, på krafigt trafikerad motorväg. Att ha bilbarnstol är ytterligt ovanligt, de flesta ungar står och hänger mellan framsätena (precis som alla barn i min generation gjorde för 35 år sedan i Sverige…). Grannen som är fransman har en fast monterad bilbarnstol i sin bil. Den orsakar utan undantag misstänksamma frågor från säkerhetsvakterna som han måste passera VARJE DAG på väg in till sitt jobb. Grannen förklarar: ”For my baby.” Vakterna: ”But where is the baby?” (Och då ska påpekas att det absolut inte handlar om någon ovilja mot barn från saudiernas sida, här har barn en absolut särställning. Ingen kan på något vis tveka över saudiers kärlek till sina barn och det gör det hela ännu mera svårförklarligt.)

Alla klagar på varandra, västerlänningarna klagar på saudierna. Riyadhborna klagar på beduinerna. Vår pakistanske chaufför som kört här i tolv år säger upprört, när någon gör något ovanligt korkat: ”Srilankans!” Och sudaneserna som kör oerhört saaakta, farligt sakta - vilket orsakar seriekrockar - på grund av att de inte har råd att försäkra bilen.

Sedan tutar MAN, i alla möjliga situationer. Naturligtvis otåliga ”tuuuuut” när det slår om från rött till orange (på den ultralånga sekunden på väg mot grönt ljus). Men också käcka ”tut-tut-tut” som en form av uppmärksamhet; ”här-kommer-jag-och-jag-tänker-tränga-mig-emellan-dig-och-bilen-bredvid-dig-så-bered-väg”. Så finns den ganska trevliga tutningen när alla står och väntar på att få klämma i med den otåliga tutningen vid omslag till grönt. När väntan blir för lång kan det utan anledning starta en sorts ”tut-kör”, en bil gör utan anledning en kort litet ”tut” och då svara ca tio andra med korta små ”tut”. Vuxna män gör saker tillsammans…

I Saudiarabien får kvinnor inte köra bil så detta kan läsas som en reflektion över hur trafiken kan fungera när kvinnor INTE kör bil.

Äntligen värme – och kameler

Ibland stannar jag upp och tänker ”Jag är verkligen här!”. Det är lätt att bara trava på, att dagarna bara går utan att man reflekterar över att jag faktiskt är i Saudiarabien, inte för alltid utan bara just för tillfället. Men nu, när vädret äntligen börjar bli riktigt varmt och kvällarna är ljumma i den lila solnedgången där böneutroparna utmanar varandra, är det lätt att stå stilla i några ögonblick och ”ta ett steg ut ur sig själv” och se på omgivningen med nyhetens ögon igen.

Tack och lov att vintern är över, nu är poolen åter uppvärmd och barnen leker runt den medan föräldrar äter helglunch på terrassen och pratar på alla språk med mer eller mindre bekanta. Vi har oftast mer än +30 på dagarna och inte under +10 på nätterna. Luftkonditioneringen är satt på kylning igen och surrar hela dagarna.

Mina golflektioner går framåt, tyvärr hinner vi nog inte spela så mycket mer än till i april, sedan blir det tydligen för varmt. Golfklubben där vi tar lektioner heter Riyadh Green och golftränaren är en mycket vänlig indier som aldrig mister tålamodet med oss. Golfbanan ligger en bit ut i öknen och är omgivet av ett beduinläger.

Vi ser kameler lite då och då, man kan se dem ligga på knä med spännband över puckeln på lastbilsflak mitt i centrala Riyadh, men oftast ser man dem i grupper om tre fyra stycken när man lämnar de centralare delarna av staden. Vid golfbanan strövar det omkring kameler lite här och var, vår chaufför får då och då lämna vägen och köra ut i sanden för att inte köra på kameler som står på vägen och inte vill flytta på sig – de är ungefär som renar. I helgen höll några av dem på att äta upp planteringen som - inte så genomtänkt - placerats utanför muren som omgärdar hela golfbanan.

Kamelerna förekommer i olika färger, oftast är de mellanbruna. Men de som värderas högst bland saudierna är de vita. Enligt uppgift kostar en ”standardkamel” kring 5 000 – 7 000 kr. De kan naturligtvis vara avlade så att de värderas högre. Det förekommer speciella kapplöpningar med kameler som t.o.m. sänds på tv, och det går undan, de pinnar på riktigt bra… Annars ser de mest ut som att de betraktar världen med upphöjt lugn och verkar inte ha allt för bråttom.

Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad kamelerna används till längre men det finns gott om dem. Som jag har skrivit tidigare så tvivlar jag på att ens saudierna själva kan tycka vidare mycket om att äta kamelkött, även om det finns att köpa. Vi har inte ridit på någon kamel ännu, vi ska försöka komma iväg på någon ökentur där kamelritt brukar ingå, men vi har inte hunnit dit ännu.

Sedan är det så att det som vi säger är kameler, eller ”camels”, på svenska skulle benämnas dromedarer. Alla ”kameler” här har bara en puckel på ryggen – alltså är det dromedarer, men på engelska finns det tydligen inget ord för dromedarer utan både en- och tvåpuckliga djur benämns som ”camels”.

En historia lyder:
- Hur många kameler finns det i Saudiarabien?

Svar: Två. På djurparken. Resten är dromedarer och inte kameler.

Till i eftermiddag ska vi åka till Bahrain som ligger ca två timmars bilfärd bort. Där är det inte alls lika konservativt som här. Jag får köra bil (kanske om mitt svenska körkort gäller???) och behöver inte gå omkring i abaya eller ens schal, man kan gå i baddräkt om man vill och äta fläskkött och dricka alkohol.

- Tänk vad man kan lära sig uppskatta oväntade saker!