Fotboll är stort Saudiarabien. Här i Riyadh finns två välmeriterade lag och här om veckan var det derby. Makens elever tyckte att det var en bra tillställning att ta med maken och makens kollega på så en torsdagseftermiddag bar det av mot den gigantiska fotbollsarenan.
En elev hann ringa sju gånger, i totalt exalterat tillstånd, på mobilen för att höra hur långt maken och kollegan kommit på vägen innan de var framme vid mötesplatsen – en kvart i förväg (och här kan väl ärligt tilläggas att punktlighet inte har något större värde i detta land…).
Arenan var ”knökfull”. Maken och hans kollega kände sig tämligen ”ensamma”, som de enda västerlänningarna i den proppfulla arenan, naturligtvis var där endast män. Alla i traditionell klädsel med vit lång skjorta, röd-vit huvudduk och svarta ringar uppe på skulten. Men dagen till ära utsmyckade med diverse supporterattiraljer, halsdukar, hattar, vimplar med mera i respektive lags färger.
Det ena laget hade blå och vita dräkter och kallades hånfullt för Nivea av motståndarna, som hade gula och blå dräkter och var det lag som de flesta av makens elever hejade på. Det visade sig att maken, kollegan och eleverna hade platser på det gul-blåa ”apberget”, bland de mest entusiastiska supportrarna.
Supportrarna var dock mycket vänliga mot de gästande västerlänningarna och maken och kollegan blev mycket uppmärksammade, till och med av ett inhemskt tv-bolag. Främmande saudier kom fram och ville bli fotograferade tillsammans med dem och när de fick reda på att de var svenskar skrek de ”Zlatan” och ”Henke Larsson”. Iförda gul-blåa halsdukar och hattar hamnade maken och kollegan till och med på det gul-blåa lagets supporter-webbplats (tyvärr har vi inte lyckats få fram någon länk).
När så spelet drog i gång, med en europeisk domare, sparades det inte på krutet, det var ett liv utan dess like. När det gul-blåa laget gjorde det första målet flög alla svarta ringar (de som saudier har på huvudet ovanpå huvudduken) i luften och alla runtomkring maken stod upp och hoppade på bänkarna och skrek. Alla utom en av makens elever, som satt ner och grät så att hela karlen skakade, med händerna för ansiktet. Så rörande kan det vara när favoritlaget gör mål.
Det gul-blåa laget vann och maken och kollegan bestämde sig för att ta supporterhalsdukarna och hattarna på sig på jobbet dagen efter. Jublet blev stort, från dem som hejade på det laget, medan en elev från en annan kurs kom fram och i förtroende tyckte att lärarna inte kunde föremjuka sig på det sättet – att ha DET lagets färger på sig! Förstod de verkligen hur det såg ut?!
En elev hann ringa sju gånger, i totalt exalterat tillstånd, på mobilen för att höra hur långt maken och kollegan kommit på vägen innan de var framme vid mötesplatsen – en kvart i förväg (och här kan väl ärligt tilläggas att punktlighet inte har något större värde i detta land…).
Arenan var ”knökfull”. Maken och hans kollega kände sig tämligen ”ensamma”, som de enda västerlänningarna i den proppfulla arenan, naturligtvis var där endast män. Alla i traditionell klädsel med vit lång skjorta, röd-vit huvudduk och svarta ringar uppe på skulten. Men dagen till ära utsmyckade med diverse supporterattiraljer, halsdukar, hattar, vimplar med mera i respektive lags färger.
Det ena laget hade blå och vita dräkter och kallades hånfullt för Nivea av motståndarna, som hade gula och blå dräkter och var det lag som de flesta av makens elever hejade på. Det visade sig att maken, kollegan och eleverna hade platser på det gul-blåa ”apberget”, bland de mest entusiastiska supportrarna.
Supportrarna var dock mycket vänliga mot de gästande västerlänningarna och maken och kollegan blev mycket uppmärksammade, till och med av ett inhemskt tv-bolag. Främmande saudier kom fram och ville bli fotograferade tillsammans med dem och när de fick reda på att de var svenskar skrek de ”Zlatan” och ”Henke Larsson”. Iförda gul-blåa halsdukar och hattar hamnade maken och kollegan till och med på det gul-blåa lagets supporter-webbplats (tyvärr har vi inte lyckats få fram någon länk).
När så spelet drog i gång, med en europeisk domare, sparades det inte på krutet, det var ett liv utan dess like. När det gul-blåa laget gjorde det första målet flög alla svarta ringar (de som saudier har på huvudet ovanpå huvudduken) i luften och alla runtomkring maken stod upp och hoppade på bänkarna och skrek. Alla utom en av makens elever, som satt ner och grät så att hela karlen skakade, med händerna för ansiktet. Så rörande kan det vara när favoritlaget gör mål.
Det gul-blåa laget vann och maken och kollegan bestämde sig för att ta supporterhalsdukarna och hattarna på sig på jobbet dagen efter. Jublet blev stort, från dem som hejade på det laget, medan en elev från en annan kurs kom fram och i förtroende tyckte att lärarna inte kunde föremjuka sig på det sättet – att ha DET lagets färger på sig! Förstod de verkligen hur det såg ut?!
