Gott nytt år! Tillbaka i Saudi

Idag är det nyårsafton och maken har naturligtvis arbetat som vanligt då detta endast är västerlänningarnas nya år. Här råder årsräkningen som börjar när profeten Muhammed utvandrade från Mekka till Medina, så här är det år 1428 ett litet tag till (till den 10 januari – tror jag).

Vi som är här nere och jobbar på samma företag som maken har bokat bord på en jättefin restaurang som ligger i Kingdom Tower. Det är ett av de två tornen som dominerar Riyadhs ”skyline”.

Restaurangen ligger under ”hålet” och sedan kan man ta hiss upp och gå i en gång över ”hålet”. Det ska bli spännande och gott, men garanterat alkoholfritt och säkert också en tidig avslutning på kvällen, när maken med kollegor ska upp och jobba kl 05 i morgon bitti.

Åter från två underbara veckor på Phuket, Thailand funderar jag över om inte den thailändska kulturen och den saudiska måste varandras absoluta motsatser. Öppna, vänliga och toleranta thailändare var en smärre kulturchock när jag kom dit efter tre månader i Saudi.

Jag kom på mig själv med att per automatik ställa mig bakom maken och antingen titta mig omkring – eller, om det inte fanns något intressant att titta på, titta ner i golvet - medan maken betalade, visade upp pass, checkade in på hotell m.m.

Det är så det funkar i Saudi, är maken med sköter han ruljansen, det är han som blir tilltalad, som förväntas pruta, besluta, betala – och agera i största allmänhet. Som kvinna är man i bakgrunden, agerar man, frågar eller på annat sätt ”styr situationen” blir man mest troligt ignorerad eller i annat fall säger saudiern (som ju alltid är en man, eftersom kvinnor inte arbetar) ”Sorry, my English is not so good.” Att hans engelska var utmärkt när han pratade med maken för två sekunder sedan spelar ingen roll. Saudier räknar inte detta som att ljuga. Det är deras sätt att komma ur en pinsam situation, både för mig, som kvinna, och för honom som man. Han, som man, ska enligt deras kultur faktiskt inte låtsas om mig, en annan mans fru. Vill jag fråga något, säger jag det till maken och då svarar ofta saudiern direkt på frågan, dock riktat till min man.

Är jag i en affär ensam, eller med väninnor då kan de ju inte ignorera oss, om inte annat måste de ju ta betalt. Men, jag känner mig inte riktigt bekväm ensam, det är okej om man är en grupp kvinnor eller om det är dottern och jag, men en ensam kvinna upplevs som obekvämt för dem, det är helt enkelt inte så det ska vara, det känner man tydligt.

Ska jag sedan betala lägger man pengarna på disken och kassören tar pengarna därifrån och lägger växeln som jag ska ha tillbaka på disken, allt för att inte röra mig ens med fingerspetsarna. Det är deras sätt att visa mig respekt.

När vi precis kommit ner skulle dottern och jag köpa våra första riktiga abayor (de heltäckande svarta rockarna med tillhörande sjal). Detta var under Ramadan (den heliga fastemånaden då alla religiösa påbud är än mer viktiga att följa) och vi märkte tydligt att männen som arbetade i affären ville inte betjäna oss, men när vi inte gav oss av utan envist stannade kvar och frågade och tittade var ju en av dem tvungen att betjäna oss. Det var problem att hitta en abaya som var nog lång till mig, och när de hittade en så var det en konstig knäppning som jag inte fick till. Till slut var försäljaren tvungen att hjälpa mig vid halsen vilket resulterade i att han av misstag råkade nudda min hals. (Här hade jag alltså på mig en annan heltäckande abaya under den jag provade och vi befann oss i en affär med säkert sju åtta människor runt oss.) Han fullkomligt flög bakåt och drog åt sig handen som om jag bränt honom… Då kändes det som om jag var smittbärare, idag hade jag inte satt honom i den situationen, det måste ha varit väldigt jobbigt för honom, stackaren!

Att så komma till Thailand där hela deras filosofi går ut på att göra gott, där det är så viktigt att alla känner sig bekväma och att inte orsaka konflikt. Där de faktiskt SER en och tittar en stadigt i ögonen och LER och förväntar sig att jag ska titta dem i ögonen och le tillbaka.

Det var en omvälvande upplevelse, inte minst för att det blev tydligt för mig att jag ganska omedvetet anpassat mig till det saudiska sättet att vara. Naturligtvis måste man anpassa sig efter den kultur man lever i men detta att ”försvinna”, eller bete sig så att man är ”osynlig” det hade jag inte reflekterat över själv.

Gott Nytt År
önskar vi er alla!

God Jul!

Vi önskar er en jättehärlig jul!

Nu åker vi till Thailand.

- Så här färgglada är de saudiska folkdräkterna.

En vanlig dag…

Såhär ser en vanlig dag ut för oss nu när vardagen trillar på.

Dottern och jag går upp kl. 6 - när stackars morgontrötte maken åker iväg till sitt jobb. Skolbussen avgår vid 7 och då brukar jag småprata med några av mammorna vid bussen ganska länge...

Jag går till gymmet fyra förmiddagar i veckan och vi är en grupp kvinnor som är där samtidigt, så vid 10-11 dricker vi ofta kaffe tillsammans. Ibland bastar vi och äter sedan lunch i compoundens restaurang. (Det går faktiskt att basta nu när det bara är ca 20 C här på dagarna.)

Alternativ två på förmiddagarna, är att man tar den lilla vita shoppingbussen som compounden har för att skjutsa runt oss fruar i Riyadh, alla har ju inte chaufför, och dessutom är det trevligare att åka tillsammans. Det är ett herrans liv i bussen och det är fascinerande att höra alla språk som pratas. Det är oftast turer till något av de gigantiska shoppingcentren, men det ordnas även turer till andra compounds som har aktiviteter för fruar. Det kan vara marknader med inbjudan lokala hantverkare, eller juvelerare, mattförsäljare, typiskt västerländska saker som julpynt m.m. eller också kan det vara bingo eller lunchbuffé med underhållning t.ex. magdans. Restaurangbesök, museibesök, turer till nöjesparker fixas också. Det är ett digert schema och jag hinner inte med allt jag skulle vilja åka på! Alla turer är endast för kvinnor och barn – pojkar över åtta år är inte välkomna på kvinnoaktiviteter här - det är naturligtvis inte bestämmelserna på compounden som anger detta utan ställena ute i samhället. I stort sett allt som har öppettider har vissa tider för män och vissa tider för familjer – och då är det inte självklart att männen får komma in… Detta ställer naturligtvis till det för västerländska familjer som vill göra saker tillsammans utanför compounden, men här är det självklart att kvinnorna tar hand om flickor och små barn och männen tar hand om pojkarna från åtta års ålder och gör saker med dem. Vår compound har ett råd som månad för månad bestämmer schemat för förmiddags- respektive eftermiddagturer för bussarna, och de blir mer än tacksamma om man kommer med förslag. På eftermiddagen kommer maken hem vid 13.30, då måste västerlänningarna lämna området de jobbar på, så då äter han/vi lunch och ibland går vi till poolen någon timme, sedan jobbar maken vidare hemifrån. Alla män vi känner jobbar oerhört mycket och hårt, långa dagar och ständigt arbete på helger och kvällar är det som gäller här.

Dottern kommer hem med skolbussen vid 14.30 och ibland kan vi gå till poolen en liten sväng men oftast är det läxläsning som gäller - i flera timmar.

Så är det dax för middag vid 18 och vid 19 åker vi nästan alltid och handlar, hela familjen. Det har ju varit mycket shopping för att komma i ordning. Eftersom vi bara kunde ta med oss varsin resväska ner så har vi handlat mycket!

På tisdagskvällar rider dottern och ridklubben ligger en bra bit härifrån. Så tar hon pianolektioner för en taiwanesisk dam här på compounden en gång i veckan.
Helgerna, d.v.s. torsdag och fredag, är alltid inbokade med någon form av aktivitet eller middag/fest. Vi har inte haft en helt fri helg sedan vi kom ner och det är trevligt! Det är mycket lätt att skaffa bekanta här när man är familj eller ett par. Jag tror att det är betydligt knepigare om man är ensam man, då det är fruarna som står för organisationen av det sociala livet här. Men, även de västerländska männen hittar på saker, som turer ut i öknen med fyrhjulingar, golfrundor, Harley Davidson-turer för dem med motorcyklar m.m. Men jag tror att det är svårare för män att hitta till dessa grupper än för oss fruar, för oss är det shoppingbussen som är den självklara utgångspunkten för att träffa vänner.