Idag är det nyårsafton och maken har naturligtvis arbetat som vanligt då detta endast är västerlänningarnas nya år. Här råder årsräkningen som börjar när profeten Muhammed utvandrade från Mekka till Medina, så här är det år 1428 ett litet tag till (till den 10 januari – tror jag). Vi som är här nere och jobbar på samma företag som maken har bokat bord på en jättefin restaurang som ligger i Kingdom Tower. Det är ett av de två tornen som dominerar Riyadhs ”skyline”.
Restaurangen ligger under ”hålet” och sedan kan man ta hiss upp och gå i en gång över ”hålet”. Det ska bli spännande och gott, men garanterat alkoholfritt och säkert också en tidig avslutning på kvällen, när maken med kollegor ska upp och jobba kl 05 i morgon bitti.
Åter från två underbara veckor på Phuket, Thailand funderar jag över om inte den thailändska kulturen och den saudiska måste varandras absoluta motsatser. Öppna, vänliga och toleranta thailändare var en smärre kulturchock när jag kom dit efter tre månader i Saudi.
Jag kom på mig själv med att per automatik ställa mig bakom maken och antingen titta mig omkring – eller, om det inte fanns något intressant att titta på, titta ner i golvet - medan maken betalade, visade upp pass, checkade in på hotell m.m.
Det är så det funkar i Saudi, är maken med sköter han ruljansen, det är han som blir tilltalad, som förväntas pruta, besluta, betala – och agera i största allmänhet. Som kvinna är man i bakgrunden, agerar man, frågar eller på annat sätt ”styr situationen” blir man mest troligt ignorerad eller i annat fall säger saudiern (som ju alltid är en man, eftersom kvinnor inte arbetar) ”Sorry, my English is not so good.” Att hans engelska var utmärkt när han pratade med maken för två sekunder sedan spelar ingen roll. Saudier räknar inte detta som att ljuga. Det är deras sätt att komma ur en pinsam situation, både för mig, som kvinna, och för honom som man. Han, som man, ska enligt deras kultur faktiskt inte låtsas om mig, en annan mans fru. Vill jag fråga något, säger jag det till maken och då svarar ofta saudiern direkt på frågan, dock riktat till min man.
Är jag i en affär ensam, eller med väninnor då kan de ju inte ignorera oss, om inte annat måste de ju ta betalt. Men, jag känner mig inte riktigt bekväm ensam, det är okej om man är en grupp kvinnor eller om det är dottern och jag, men en ensam kvinna upplevs som obekvämt för dem, det är helt enkelt inte så det ska vara, det känner man tydligt.
Ska jag sedan betala lägger man pengarna på disken och kassören tar pengarna därifrån och lägger växeln som jag ska ha tillbaka på disken, allt för att inte röra mig ens med fingerspetsarna. Det är deras sätt att visa mig respekt.
När vi precis kommit ner skulle dottern och jag köpa våra första riktiga abayor (de heltäckande svarta rockarna med tillhörande sjal). Detta var under Ramadan (den heliga fastemånaden då alla religiösa påbud är än mer viktiga att följa) och vi märkte tydligt att männen som arbetade i affären ville inte betjäna oss, men när vi inte gav oss av utan envist stannade kvar och frågade och tittade var ju en av dem tvungen att betjäna oss. Det var problem att hitta en abaya som var nog lång till mig, och när de hittade en så var det en konstig knäppning som jag inte fick till. Till slut var försäljaren tvungen att hjälpa mig vid halsen vilket resulterade i att han av misstag råkade nudda min hals. (Här hade jag alltså på mig en annan heltäckande abaya under den jag provade och vi befann oss i en affär med säkert sju åtta människor runt oss.) Han fullkomligt flög bakåt och drog åt sig handen som om jag bränt honom… Då kändes det som om jag var smittbärare, idag hade jag inte satt honom i den situationen, det måste ha varit väldigt jobbigt för honom, stackaren!
Att så komma till Thailand där hela deras filosofi går ut på att göra gott, där det är så viktigt att alla känner sig bekväma och att inte orsaka konflikt. Där de faktiskt SER en och tittar en stadigt i ögonen och LER och förväntar sig att jag ska titta dem i ögonen och le tillbaka.
Det var en omvälvande upplevelse, inte minst för att det blev tydligt för mig att jag ganska omedvetet anpassat mig till det saudiska sättet att vara. Naturligtvis måste man anpassa sig efter den kultur man lever i men detta att ”försvinna”, eller bete sig så att man är ”osynlig” det hade jag inte reflekterat över själv.
Jag kom på mig själv med att per automatik ställa mig bakom maken och antingen titta mig omkring – eller, om det inte fanns något intressant att titta på, titta ner i golvet - medan maken betalade, visade upp pass, checkade in på hotell m.m.
Det är så det funkar i Saudi, är maken med sköter han ruljansen, det är han som blir tilltalad, som förväntas pruta, besluta, betala – och agera i största allmänhet. Som kvinna är man i bakgrunden, agerar man, frågar eller på annat sätt ”styr situationen” blir man mest troligt ignorerad eller i annat fall säger saudiern (som ju alltid är en man, eftersom kvinnor inte arbetar) ”Sorry, my English is not so good.” Att hans engelska var utmärkt när han pratade med maken för två sekunder sedan spelar ingen roll. Saudier räknar inte detta som att ljuga. Det är deras sätt att komma ur en pinsam situation, både för mig, som kvinna, och för honom som man. Han, som man, ska enligt deras kultur faktiskt inte låtsas om mig, en annan mans fru. Vill jag fråga något, säger jag det till maken och då svarar ofta saudiern direkt på frågan, dock riktat till min man.
Är jag i en affär ensam, eller med väninnor då kan de ju inte ignorera oss, om inte annat måste de ju ta betalt. Men, jag känner mig inte riktigt bekväm ensam, det är okej om man är en grupp kvinnor eller om det är dottern och jag, men en ensam kvinna upplevs som obekvämt för dem, det är helt enkelt inte så det ska vara, det känner man tydligt.
Ska jag sedan betala lägger man pengarna på disken och kassören tar pengarna därifrån och lägger växeln som jag ska ha tillbaka på disken, allt för att inte röra mig ens med fingerspetsarna. Det är deras sätt att visa mig respekt.
När vi precis kommit ner skulle dottern och jag köpa våra första riktiga abayor (de heltäckande svarta rockarna med tillhörande sjal). Detta var under Ramadan (den heliga fastemånaden då alla religiösa påbud är än mer viktiga att följa) och vi märkte tydligt att männen som arbetade i affären ville inte betjäna oss, men när vi inte gav oss av utan envist stannade kvar och frågade och tittade var ju en av dem tvungen att betjäna oss. Det var problem att hitta en abaya som var nog lång till mig, och när de hittade en så var det en konstig knäppning som jag inte fick till. Till slut var försäljaren tvungen att hjälpa mig vid halsen vilket resulterade i att han av misstag råkade nudda min hals. (Här hade jag alltså på mig en annan heltäckande abaya under den jag provade och vi befann oss i en affär med säkert sju åtta människor runt oss.) Han fullkomligt flög bakåt och drog åt sig handen som om jag bränt honom… Då kändes det som om jag var smittbärare, idag hade jag inte satt honom i den situationen, det måste ha varit väldigt jobbigt för honom, stackaren!
Att så komma till Thailand där hela deras filosofi går ut på att göra gott, där det är så viktigt att alla känner sig bekväma och att inte orsaka konflikt. Där de faktiskt SER en och tittar en stadigt i ögonen och LER och förväntar sig att jag ska titta dem i ögonen och le tillbaka.
Det var en omvälvande upplevelse, inte minst för att det blev tydligt för mig att jag ganska omedvetet anpassat mig till det saudiska sättet att vara. Naturligtvis måste man anpassa sig efter den kultur man lever i men detta att ”försvinna”, eller bete sig så att man är ”osynlig” det hade jag inte reflekterat över själv.
Gott Nytt År
önskar vi er alla!
1 kommentar:
Hej!
Mycket intressant att läsa om ert nya liv! Fortsätt och skriv jag ser fram emot att läsa vad som händer framöver
Tack så mycket för blommorna, de var mycket fina; vita och röda tulpaner med den del inblanding av gröna blad. En riktig julbukett! Den gjorde sig mycket bra på bordet i det nya köket!
Gott nytt år på dig och hälsa familjen!
Många kramar Maria Jonas Anton & Fille
Skicka en kommentar