På restaurang i Riyadh

Så fort det går att komma tillbaka i lunken här nere. Det kändes lite vemodigt att åka tillbaka efter en mycket trevlig vistelse i Sverige. Att vara tillbaka på besök i svenska skolan var precis som dottern mindes – fast bättre! Även jag kände saknad när jag lämnade min arbetsplats, det är trevligt att höra till… Och så jätteroligt att träffa alla kamrater, om än som hastigast. Tack för att ni kommer ihåg mig och för att jag känner mig välkommen tillbaka! Det ska bli roligt att börja jobba igen. Men, ännu har jag en tid kvar här, och jag har ett liv här också. Vips så kommer det att vara höst och november med en oändlig räcka med vardagar.

Vi har inte hittat någon uttalat saudisk restaurang, vill man äta mat från regionen är det libanesiska restauranger som gäller. Annars finns gott om indiska, italienska, turkiska, thailändska, kinesiska och japanska restauranger i varierande prisklasser.

Alla stora internationella (amerikanska) matkedjor finns representerade på de många ”Fod Courts” som ligger i de gigantiska köpcentren. Det är Pizza Hut, Dominos Pizza, Kentucky Fried Chicken, Steak House, Taco Bell, McDonalds, Burger King, Starbucks Coffee House, Dunkin Dounuts m.fl. som gäller.

Det som skiljer en McDonalds – och för den delen vilken annan restaurang som helst - i Riyadh från en McDonalds i Stockholm, är att disken där man beställer är avdelad med en skärm. Ovanför ena delen finns en skylt med texten: ”Family” Här ska kvinnor och barn samt män i sällskap av kvinnor beställa. På andra sidan skärmen hänger en skylt med texten: ”Singels” Här ska män utan sällskap av sina fruar och familjer beställa.

När man så har beställt är avdelningen där man äter strikt uppdelad i ”Single section” för män utan sällskap och ”Family Section”. Kvinnor får inte sitta ute på offentliga platser och äta, typ på ute serveringar eller i den öppna ytan mitt i en ”Food Court”. Det finns istället ett särskilt rum för kvinnor och familjer och oftast är även det rummet uppdelat i små bås med gardiner eller skärmar som man kan dra för medan man äter. Det vandrar runt sedlighetspoliser som kontrollerar att skärmarna är ordentligt fördragna och att familjerna endast består av familjemedlemmar. Oftast föregås sedlighetspolisen av oerhört generade kypare som under ivriga ursäkter drar för och täpper till alla eventuella kikhål.

Varför är det då såhär? Jo, kvinnors privatliv måste skyddas till varje pris. Enligt konventionen tycker kvinnor inte ens om att främmande kvinnor ser att de äter, det är privat, endast för den absolut närmaste familjen att se. På de ytterligt få ställen där ”Family Section” inte har några bås, utan bara en öppen yta (fortfarande i ett slutet rum), ser man därför kvinnor som sitter och äter medan de håller upp slöjan en bit utanför ansiktet för att komma åt munnen.

Naturligtvis kan inga kompisgäng bestående av killar och tjejer eller män och kvinnor, som inte är gifta med varandra, gå ut och äta tillsammans. Ett gäng ungdomar från den Amerikanska skolan försökte sig på en liten tradition som bestod av att på onsdagar (våra fredagar)efter skolan gå ut och äta chili tillsammans, killar och tjejer – instängda på ”Family Section” som syskon. Efter ett tag uppmärksammades detta av sedlighetspolisen som en onsdag dök upp och blev fullkomligt galen. Han skrek och skrek på dem tills alla ungdomarna hade ringt dit sina föräldrar och blivit hemhämtade.

Det framstår som att kvinnorna göms undan, och visst är det så, men faktum är att många ensamma män kan bli ganska illa bemötta, ensamma män är inte norm. De ska inte vara ute och ränna (och jaga kvinnor…). Familjen är där kvinnan är, och det är familjen som är normen i Saudi. ”Single section” finns inte alltid och på vissa ställen släpps inte ensamma yngre män in, inte saudier och inte västerlänningar. Det är ”Family Section” är som premieras. Den är större och bättre – enligt maken som sett båda sidorna…

På bilden ser ni ”Family Section” på IKEA-restaurangen i Riyadh. Det är enda restaurangen (i hela Saudi???) där man förväntas bära bort sin egen bricka, en del saker är sig lika världen över.

Trafiken i Riyadh

Att vistas i trafiken här måste vara det absolut farligaste som vi gör i Saudi, trots de hot som alla västerlänningar lever under, dör varje dag i snitt 27 människor i trafiken, bara i Riyadh.

Det är svårt att beskriva hur trafiken fungerar. Börja med att tänka er en storstad med konstant underdimensionerat vägnät och där ytterst få (läs ingen) följer (läs känner till) trafikregler. Maken har en elev som obekymrat berättade att han inte har något körkort, han har aldrig tagit något – inte blivit av med det. Det hindrar honom inte alls från att köra bil. Han betalar bara böterna när han blir stannad i någon av de många poliskontroller som faktiskt ständigt genomförs här, och sedan kör han vidare. Det går ju bra ändå – ”in’ch Allah” (Om Gud så behagar)… Tilläggas kan här att eleven tillhör en mycket inflytelserik familj, och då går det mesta bra.

En regel som dock nästan alltid gäller är ”störst går först”, det är bara det att nästan alla har stora bilar, och att alla vill vara först. Från rödljuset – MAN kör helt sonika fram mellan bilarna i kön och ställer sig framför den som redan står framför trafikljuset mitt i korsningen. Eller, varför inte köra om när MAN ändå ska svänga höger. Och vad är det egentligen som hindrar en förare från att kasta sig ut från en vänsterutfart? Uppenbarligen ingenting, för ”alla” gör det. Det finns tydligen inte heller någon uppenbar anledning till att skruva fast hjulen ordentligt på pickupen eller att binda fast lasten på en öppen lastbil (inte ens om lasten är arbetare från Bangladesh – möjligtvis om det är kameler, dessa har ju ett visst värde). Tänk er hur det är att helt plötsligt ha ett halvt lass sand på motorvägen, eller en järnbalk, för att inte tala om kartonger…

Att bli omkörd på insidan, av en tankbil med utstickande, snurrande knivar monterade på hjulnaven, reflekterar jag inte över längre. När någon svänger vänster trots att de från början stod i filen längst till höger, dessutom blinkade höger, och det är två filer mellan dem och den eftertraktade ”vänstersvängande” filen, får mig dock fortfarande att hugga tag i dörrhandtaget.

Jag vet uppriktigt sagt inte om det finns någon ålder då MAN får börja köra bil här, vi har sett pojkar i tolv trettonårsåldern som rattar stora fordon, i bästa fall sitter pappa bredvid och styr. En pappa kan också sitta med sin älskade lilla son på två år i knäet, mellan sig själv och ratten, medan han kör, utan bilbälte, på krafigt trafikerad motorväg. Att ha bilbarnstol är ytterligt ovanligt, de flesta ungar står och hänger mellan framsätena (precis som alla barn i min generation gjorde för 35 år sedan i Sverige…). Grannen som är fransman har en fast monterad bilbarnstol i sin bil. Den orsakar utan undantag misstänksamma frågor från säkerhetsvakterna som han måste passera VARJE DAG på väg in till sitt jobb. Grannen förklarar: ”For my baby.” Vakterna: ”But where is the baby?” (Och då ska påpekas att det absolut inte handlar om någon ovilja mot barn från saudiernas sida, här har barn en absolut särställning. Ingen kan på något vis tveka över saudiers kärlek till sina barn och det gör det hela ännu mera svårförklarligt.)

Alla klagar på varandra, västerlänningarna klagar på saudierna. Riyadhborna klagar på beduinerna. Vår pakistanske chaufför som kört här i tolv år säger upprört, när någon gör något ovanligt korkat: ”Srilankans!” Och sudaneserna som kör oerhört saaakta, farligt sakta - vilket orsakar seriekrockar - på grund av att de inte har råd att försäkra bilen.

Sedan tutar MAN, i alla möjliga situationer. Naturligtvis otåliga ”tuuuuut” när det slår om från rött till orange (på den ultralånga sekunden på väg mot grönt ljus). Men också käcka ”tut-tut-tut” som en form av uppmärksamhet; ”här-kommer-jag-och-jag-tänker-tränga-mig-emellan-dig-och-bilen-bredvid-dig-så-bered-väg”. Så finns den ganska trevliga tutningen när alla står och väntar på att få klämma i med den otåliga tutningen vid omslag till grönt. När väntan blir för lång kan det utan anledning starta en sorts ”tut-kör”, en bil gör utan anledning en kort litet ”tut” och då svara ca tio andra med korta små ”tut”. Vuxna män gör saker tillsammans…

I Saudiarabien får kvinnor inte köra bil så detta kan läsas som en reflektion över hur trafiken kan fungera när kvinnor INTE kör bil.

Ridlektioner

Efter lite efterforskning hittade vi en ridklubb där även kvinnor kan ta ridlektioner. Det är öppet för kvinnor på eftermiddagar/kvällar och för män på fredagar (motsvarande söndagar här). Detta signaleras genom en stor skylt på entrégrinden med följande text: ”No men or dogs allowed”. Att ridläraren, alla hästskötarna, ägaren samt restaurangpersonalen är män räknas liksom inte. Men, ridskoleeleverna behöver inte rida i abaya, och kvinnorna som arbetar på kontoret har jeans på sig.

Ridklubben ligger inne i diplomatkvarteren (vilka är som en mindre stad…) och den har ca 40 hästar. Den ligger i en dal med god tillgång på vatten så det är mycket stora träd och en hel del grönska med inslag av klippor och slingrande sandstenslagda gångvägar på området. Klubbhuset är ett klippblockshus där det alltid är någon konstnär som ställer ut och där det även finns restaurang och kontor. Förutom ”hagar” med sandunderlag och stall finns även swimingpool och minigolfbanor. Lektionerna sker ute på en del av en jättelik inhägnad och upplyst sandplan, som jag tror är en polobana.

De flesta hästar är fullblodsaraber, så otroligt vackra och välskötta. Med tanke på antalet hästskötare är det kanske inte så konstigt att hästarna glänser av skötsel, rätt utfordring och omtanke - det luktar inte ens hästgödsel i stallet. Ingen som rider förväntas ta hand om, sadla, betsla, utfordra eller på annat sätt befatta sig med hästarna - utom att sitta på dem. Men, man kan betala extra för en tvåtimmars kurs i hästskötsel…

Medlemskap i klubben och ridlektioner kostar ungefär det samma som i Sverige, men här där medellönen ligger på ca 5 000 kr är det mycket pengar, även för många saudier (för fattiga gästarbetare motsvarar en ridlektion nästan en halv månadslön).

Det är max fyra personer per lektion så det blir effektiva lektioner. Ridläraren är en mycket liten och spenslig indier som aldrig hört talas om pedagogik. Han är tydligen en polospelare i världsklass och rider och behandlar hästarna fantastiskt… Men, det är ju inte det samma som att få andra att rida bra. Nu funkar det bra med dottern för hon har uppenbarligen fått en bra grund på sin ridskola i Sverige, han skriker inte alls mycket åt henne och han verkar ganska nöjd med henne. Andra flickor kan däremot få sina fiskar varma.

Ridläraren: ”You pull the rains (tyglarna) again!!! Don’t pull the rains!!! Why do you pull the rains???!!! You should not pull the rains!!!”
Eleven: “I forgot…”
Ridläraren: “Don’t forget!!! You should not forget!!!”

Han accepterar aldrig att en elev klagar eller skyller en misslyckad manöver på hästen. När det händer får eleven kliva av och så hoppar ridläraren själv upp på hästen och gör manövern, naturligtvis utan problem. Nu är det arabhästar de rider och de här hästarna är faktiskt ganska spattiga, hetsiga och verkar komma med diverse infall – i alla fall om man jämför med ridskolehästarna i Sverige.