Hej då!

Midsommarafton firade vi ute i öknen på fossiljakt med goda vänner. Bara dottern var kvar hemma och sov då hon avslutat sina slutexamens. Vi åkte vid sex på morgonen för att komma ut före den värsta hettan och vi hade en underbar dag. Våra vänners vänner är japaner som är oerhört kunniga om öknen och de tillbringar mycket tid där ute så de visste precis hur vi skulle åka för att komma till bra områden. Det är bra med en terränggående bil, vi har verkligen haft nytta av vår bensinslukande, fyrhjulsdrivna SUV. (Fast vatten är dyrare än bensin, bensinen kostar ungefär 1kr litern medan dricksvatten kostar 1.50 kr litern, så det är mest miljön man tänker på…)

Hettan har stigit till nya höjder, termometern på bilen har visat +49 C, och det är bara för varmt för mig. Det är ju inte så varmt hela tiden oftast är det mellan 42-45 C, det är torr hetta, luftfuktigheten är ca 10%, men tro mig det är varmt i alla fall… Vi spelad golf en sista gång här nere en tidig morgon, och det var ganska OK medan vi höll på, vi var klara vid 13-tiden och hade laddat med mycket vätskeersättning, men efteråt blev jag sjuk med akut huvudvärk och frossa – hemskt.

Så är det de sista dagarna som återstår av familjens tid i Riyadh. I övermorgon går flyget tillbaka till Sverige och just nu sitter vi och väntar på att flyttfirman ska komma och packa det vi skeppar tillbaka till Sverige.

Just nu sitter vi i ett hus i flyttkaos. Vi anlände med tre resväskor och har på mindre än ett år samlat på oss så ohyggligt mycket prylar, och då lämnar vi ändå mycket på makens nya compound och dottern och jag tog med oss en del hem när vi var hemma i påsk.

Det har varit ett fantasiskt år, men hela familjen är glada över att komma hem till Sverige nu. Maken ska ju tillbaka ner så vi säger inte definitivt farväl till Saudi, men först blir det en tid hemma innan det nya tvåårskontraktet tar vid.

Vett och etikett i Saudi

Det var bara någon generation sedan saudierna bodde i tält och fortfarande är det vanligt att man äter med händerna, att äta med kniv och gaffel, upplevs som krångligt och helst äter saudiern med gaffel eller sked och med hjälp av höger handen och en bit bröd av typen mjukt tunnbröd. Vänsterhanden används vid toalettbesök och den anses därför som oren och man använder den absolut inte vid matbordet. Saudier blir äcklade om man använder vänsterhanden när man äter tillsammans och påpekar vänligt att man bör använda högerhanden. Det uppfattas till och med som stötande eller direkt förolämpande om en saudier överlämnar något till en annan saudier med vänsterhanden. En anställd på skolan där maken arbetar lämnade över ett dokument till en elev med vänsterhanden och det blev ett väldigt liv. Eleven kände sig kränkt och de andra eleverna reagerade starkt. Nu vet de saudier som arbetar med västerlänningar att vi inte känner till detta så de skulle antagligen inte reagera så starkt om det var en västerlänning som överräckt något med fel hand men saudier emellan...

Att se män gå och hålla handen är inte så ovanligt här. I shoppingcenter ser man män som strosar omkring hand i hand (och de är INTE öppet homosexuella – det är inte accepterat på något enda vis enligt lagarna här) och man ser även arbetskamrater som i arbetet går och håller varandra i handen. I bland kan det se lite komiskt ut, som när jag för några dagar sedan såg en lägre chef på Carrefour som småsprang bredvid en högre chef och försöker fånga den högre chefens hand. Den högre chefen var tydligt inte så intresserad av att vilja visa på ett så vänskapligt förhållande till sin yngre kollega, så han ”smet undan” med sin hand hela tiden. Jag vet inte om tv-bilderna sändes i Sverige när USAs president och Saudis kung gick och höll varandra i handen vid ett officiellt besök, men här och på CNN och BBC Middle East visades de flitigt.

Man håller gärna kvar handen efter hälsningen medan man fortsätter att prata, att dra tillbaka den anses som ovänligt. Maken har fått lära om och finner sig numera i att hans hand hålls kvar efter hälsningen medan samtal sker. Det är också tecken på tillgivenhet och uppskattning att klappa eller hålla handen på armar eller axlar och rygg medan man samtalar.

Hälsningsceremonin här är över lag mer fysisk än vad vi är vana vid. Varje dag hälsar arbetskamrater på varandra genom att ta i hand och utbyta minst tre kindpussar – riktiga pussar, inte någon luftpuss vid sidan av örat, här inte (detta gäller även män, det är ju för det mesta de som arbetar). Kvinnor så väl som män pussar på varandra (men bara kvinna – kvinna eller man – man, ABSOULT ALDRIG en kvinna och man som inte är gifta!!!) för att visa sin välvilja, hur många gånger beror på hur nära man är varandra. Vänner kan pussar två gånger på var kind och om man känner varandra väl så avslutas det hela med att man ”låtsaspussas” med ansiktena mot varandra, näsorna några centimeter ifrån varandra. Är man riktigt goda vänner kan saudier pussa varandra på huvudet eller till och med gnugga näsorna mot varandra.

Det där med att pussa på huvudet hade jag aldrig sett förrän en elev försökte pussa maken på pannan. Dröm om min förvåning då eleven, mitt i en ström av ord, tog sats och hoppade upp med sitt huvud mot makens huvud. Det som hände var att eleven - som är en liten, spenslig men ytterst spontan herre i 20 årsåldern - i sin iver att be om ursäkt riktigt ordentligt försökte nå upp och pussa på makens panna. Eleven hade nämligen förorsakat att hela elevgruppen nästan missade ett flyg och nu visste han inte till sig av välvilja och ödmjukhet. Maken var dock rejält irriterad på eleven och ville inte alls låta sig bli pussad på huvudet så hela situationen var ytterst frustrerande för eleven – men även för maken som mitt i all sin svenskhet helst vill ha en meter till närmsta människa.

Hus och hem för saudier…

Riyadh är en gigantisk stad med ca 5 miljoner invånare. Som mest består den dock av trevåningshus, det är förvånansvärt sällan man ser större höghus med lägenheter, de höghus man ser är oftast kontorsbyggnader. De hus som ligger utmed gatorna har som regel en affärslokal i bottenvåningen och sedan bostad uppe på denna. Alla hus här är av betong och de flesta är målade i en beige färgskala, praktiskt med tanke på all sand som yr omkring när det blåser. Husen har som regel små och få fönster med galler och platta tak där det i stort sett alltid finns en parabol och en vattentank.

Husen är stora till ytan, uppskattningsvis från 500 m2 och uppåt! Bostadshus som inte har en affärslokal på nedre plan är utan undantag omgärdade av en hög mur. Oftast ser man endast en bit av övervåningen och taket som sticker upp över muren. I muren finns det några ingångar som ofta har mycket utsirade gallergrindar – dock är de täckta så att man inte ser in. Detta är ett slutet samhälle och vad som sker i hemmet har ingen mer än familjen med att göra. Privatlivet (privacy) är oerhört viktigt och går inte att betona nog mycket.

Bebyggelsen är friskt blandad, runtomkring och mellan shoppinggallerior ligger bostadshus blandat med banker och myndighetskontor – och naturligtvis moskeer. Det ligger gott om privata villor nere i centrala Riyadh mitt bland de gigantiska motorlederna och de få höghus som faktiskt finns där.

Det byggs i ett rasande tempo, Riyadh expanderar med 250 000 invånare per år och ofta känns det som att hela Riyadh är en enda stor byggarbetsplats. Man åker genom enorma områden som bara består av lyktstolpar och vägar, inga hus har ännu hunnit byggas, men om ett år är det säkert fullt.

För mig framstår staden som en lekplats för arkitekter. Det finns byggnader i alla tänkbara utföranden. Jag har sett två byggnader utformade som båtar (som stora finlandsfärjor - vi befinner oss mitt i landet, 700 meter över havet och mitt ute i öknen!!!), en annan byggnad är som ett rymdskepp och sedan finns allt däremellan, har du bara pengar så tror jag inte att det finns någon stadsarkitekt som stoppar dig.

Och pengar finns det Saudi är ett rikt land och det finns naturligtvis fantastiska palats här, marmorpalats i grekiskinspirerade byggnationer med hur mycket krusiduller, pelare, fönsternischer, utbyggnader, vinklar och vår och allt man möjligtvis kan tänka sig sätta på ett hus – förlåt palats. Och då ser man fortfarande endast toppen av huset, muren, ni vet…

När man ser stora hus är det inte så ovanligt att man ser att det ligger två eller tre hus bakom samma mur. Då är det ofta så att mannen som äger husen har flera hustrur och att varje hustru har sitt eget hus. Detta är inte alls så ovanligt som vi kan tro. Maken känner två saudiska män, båda i femtioårsåldern som vardera har två fruar. Som vi har förstått det, är det oftast förmögna män som har råd att ha flera fruar (en man får enligt lagen ha max fyra hustrur). En förutsättning för att ha flera hustrur är att mannen ska kunna behandla alla fruarna rättvist, därav ett hus per fru.

Men allt är inte palats här. På vägen ut till golfbanan åkte vi, tills för några veckor sedan, igenom ett stort ökenområde där det fanns massor av beduintält. I vissa av tälten bodde tydligen människor permanent, medan andra verkade används av familjer som ”helgstugor” dit familjen åkte på helgerna. De flesta tälten (och ganska många ruckel) omgavs av uppskyfflade sandmurar, gigantiska parabolantenner, hagar för kameler och får, luftkonditioneringsapparater, fotbollsplaner - och tyvärr - mindre sopberg. Även i detta område kunde man se flera tält (eller ruckel) bakom respektive sandmur. I tältsammanhang behöver detta inte betyda flera fruar, det kan också vara olika avdelningar för kvinnor och män att umgås i. Kvinnor och män umgås inte i samma rum, inte ens om man tillhör samma familj. Nu är de flesta av tälten borta, ägarna har tydligen flyttat till svalare trakter under sommaren.

Det finns också områden dit varken vi västerlänningar eller saudier åker frivilligt. Det är områdena där många av de fattiga gästarbetarna bor, slumområden. Dessa befolkas av de hundratusentals fattiga arbetare som varje år kommer från Bangladesh, Sri Lanka, Pakistan, Malaysia och Afghanistan. Dessa tjänar kring 500 – 750 svenska kronor i månaden. Av detta ger de hälften av sin lön till maffian som styr området och dessutom förväntas de flesta försörja sin familj i hemlandet. Då blir det inte mycket kvar till att täcka boendekostnad.