Mat

Vad äter man här då? Jo, rent allmänt kan man säga att vi äter ungefär som vi äter hemma. Med undantag av fläskkött då, det finns inte att få tag på, det är förbjudet att hantera och man får inte föra in det i landet. Man hör att det går att köpa bacon på svarta marknaden, men vem kan rimligen vara SÅ sugen på bacon? Det finns alternativ. Som pålägg köper vi ”kalkon-skinka” eller rökt biff som funkar bra och det finns även ”kalkon-bacon” om man nu skulle försmäkta av längtan efter det.

Det finns tre stora matkedjor, franska Carrefour, brittiska (?) Tamimi och saudiska (?) Panda (jag vet inte säkert om dessa affärer har dessa ägare men jag har uppfattat det så...). De är ungefär som ICA Maxi och OBS Stormarknad med allt från telefoner och tröjor till tomater och tårtor. Alla skyltar och priser är på engelska och de flesta varor är också importerade från väst så det är inga problem att veta vad man köper.

En del lokala inslag finns naturligtvis. I stället för lösgodis finns här fantastiska diskar med massor av olika sorters nötter med olika smaksättningar som man köper i lösvikt.

Det lokala köttet är fint och då handlar det om nöt, lamm, kyckling och ibland struts samt kamel. Vi har ätit kamel en gång hos goda vänner. Kamelköttet har grova fibrer och måste kokas under lång tid för att inte vara allt för segt, även om det är ”baby-camel”.

Det finns jättefina fiskdiskar med alla möjliga färska skaldjur och fiskar som flygs in till Riyadh från kusterna. Jag drar mig dock för att handla fisk eftersom det blir så varmt i bilens bagageutrymme och trafiken gör att det tar en väldig tid att ta sig hem ibland.

Saudierna äter något som heter ”laban” istället för fil/youghurt och deras ”labneh” är ungefär som Philadelphia-ost. Allt finns i ”low fat”-variant och det går även att köpa ”soja-mjölk” och produkter för ex. diabetiker.

Frukt och grönsaker finns i samma omfattning som hemma men det är inte alls samma kvalitet. Mycket är lokalt producerat och någon sa att den dåliga kvalitén beror på att de inte använder kemikalier i samma utsträckning som de länder som Sverige importerar frukt och grönt från. Jag vet inte om det är sant. Trevligt är att det alltid finns stora knippen av färska kryddor och dessa är jättebilliga. Bladpersilja och mynta finns alltid i stora berg och jag tolkar det som att det är viktiga ingredienser i saudisk matlagning.

Det finns också fantastiska bakverksdiskar i de flesta matvaruaffärer. Saudierna måste älska bakverk, speciellt småkakor och choklad. Det går att beställa meterhöga konstruktioner helt gjorda av småkakor och/eller chokladbitar. Borgen på bilden är en miniatyrkopia av borgen som ligger i den gamla delen av Riyadh. Den är beställd till ett brudpar och var ungefär en meter bred och en halv meter hög. Liknande konstruktioner går också att köpa i baby-tema, rosa eller blå storkar – typ. Naturligtvis finns det också speciella affärer för godsaker. Det är helt otroligt att gå och titta där, meter efter meter med diskar med olika tårtor, småkakor och chokladbitar, men även i matvaruaffärerna är dessa avdelningar imponerande.

När det gäller prisnivå så kan vi tyvärr konstatera att vi lägger ungefär lika mycket pengar på mat/hushållsprodukter som hemma. Det har tydligen varit närmare 50% prisökningar på basvaror det senaste året, och jag tror det, jag tycker att det blivit dyrare bara på det halvår vi varit här. - Tänk att det är så länge redan!

Alla hjärtans dag i Riyadh

I dag är det Alla hjärtans dag, men inte i Riyadh. Här är det inte tillåtet att visa att det är en speciell dag på något offentligt sätt.

Mors dag och fars dag har anammats här. Många människor ville uppenbarligen ha möjligheten att, om de själva ville, visa sin kärlek och uppskattning till den/dem som kan vara värda det. Det är numera förbjudet här.

För några år sedan var det enligt uppgift en uppskattad dag här. Många unga människor tog t.o.m. på sig något rött för att visa att det var en speciell dag. Kvinnor bar naturligtvis abaya men de kunde ha röda skor eller en röd handväska. Naturligtvis gav man även bort blommor, kort och små presenter, precis som vi gör.

Detta blev dock för mycket för motaworna (sedlighetspolisen) så numera säljs ingenting som har direkt med Alla hjärtans dag att göra. Människor hittar naturligtvis vägar runt bestämmelser. Vill man köpa röda rosor måste man fråga efter dem i blomsteraffären, de hålls i ett rum bakom affären och säljs endast vid direkt förfrågan. Kort men hjärtan, rosor etc. säljs också, men utan text och på bröllopsavdelningen på bokhandeln.

Men, man ska inte ha något rött på sig när man går ut idag. En västerländsk kvinna blev förra året attackerad av en motawa för att hon hade röda skor på sig på denna förbjudna dag. Hon visste inte att det var känsligt och förstod inte varför motawan blev så upprörd. Det slutade med att motawan försökte trampa på hennes förhatliga skor och hon fick bokstavligen springa därifrån.

Jag hoppas att ni alla som kan fira denna dag utan begränsningar uppskattningar möjligheten ni har, vare sig ni gillar Alla hjärtans dag eller inte.

Veckorytm

Trots att det känns som om jag är på en annan planet så är det endast två timmars tidsskillnad mellan Sverige och Saudi. Och när sommartiden börjar i Sverige, är det bara en timme som skiljer. Men även om det inte är så stor tidsskillnad så är veckorytmen annorlunda i och med att vi lever i ett muslimskt land där fredag är veckans helgdag.

Arbets- och skolveckan börjar här på lördag och slutar på onsdag. Alltså är torsdag här som västerländsk lördag, och fredagen här som vår söndag… Detta förbryllar mig ständigt, jag försöker att konvertera: ”Nu är det onsdag här, det är alltså som fredag hemma…” Det går inte alls bra, det känns jättefel att käckt säga till någon man träffar på onsdag: ”See you on Saturday! Have a nice weekend”.

När jag t.ex. vill ringa till Försäkringskassan hemma blir jag synnerligen irriterad för att de inte svarar - en söndag. Här är det som tisdag och veckan är i full gång…

Har hört att det finns funderingar om att ändra veckans lediga dagar här så att de blir lediga fredagar och lördagar istället för torsdagar och fredagar. Det skulle underlätta avsevärt för alla företag som samarbetar med västerländska företag. Nu är det bara måndag, tisdag och onsdag som är gemensamma arbetsdagar. Att försöka överföra pengar tar en evighet eftersom det ska vara tre arbetsdagar här såväl som hemma innan pengarna kommer fram.

Vinterfunderingar

Det blev en oväntad utflykt till Sverige i slutet av januari. Min lilla mormor blev plötsligt, (men inte oväntat med tanke på att hon är 93) mycket sämre. Så efter flera fallolyckor i kombination med demens och därmed oförmåga att använda hjälpmedel är hon nu på ett äldreboende.

Resan var verkligen ingen nöjestripp och jag kände mig som överkörd av tåget när jag kom tillbaka. Det var dock roligt att vara tillbaka i Sverige. Att veta hur saker och ting faktiskt fungerar, att köra bil och att kunna röra sig fritt - bara en så enkel sak som att förstå vad tv-reklam handlar om – gör att man känner sig hemma och ”rätt”.

Det man lär sig här är hur det är att vara invandrare, typ. Vi kan ju i praktiken åka hem när vi vill och vi har valt att vara här. Men livet här ger en i alla fall en insikt i hur det är att alltid vara annorlunda och t.o.m. diskriminerad. Att ständigt vara medveten om att man sticker ut och är annorlunda – och inte på ett sätt som alla uppskattar.

Västerlänningar hör förvisso till en priviligerad grupp här i och med att vi förväntas ha mycket pengar – och det har vi i jämförelse med så många andra här. Men, med pengar kommer inte självklart respekt, på sin höjd någon form av tolerans. De låter inte bli att betjäna oss när vi vill betala en vara, men en saudier går med självklarhet före om han så önskar. Många betraktar oss med överseende eller medlidande över vår bristande kunskap och moral. Men ytterligare många andra känner ilska och t.o.m. hat mot oss och allt vad vi med våra icke täckta huvuden och bleka hud står för.

Jag tror att de allra flesta saudier är övertygade om att deras livsstil och kultur är den rätta, liksom vi västerlänningar är övertygade om vår livsstils förträfflighet.

Sedan kan vi väl alla sträcka oss till att vi kan behöva justera vissa saker i respektive system, men på det hela taget så tror jag inte att vare sig vi eller saudierna är beredda att göra några större förändringar.

Det behöver inte vara så att det ena systemet är rätt och det andra fel, men skillnaderna är stora och det leder till svårigheter för alla som vandrar mellan systemen. För alla som inte stannar i "sitt" system, frivilligt eller ofrivilligt. Om det sedan handlar om att vara västerlänning i mellanöstern eller att vara från mellanöstern och leva i ett västerländskt land.

Går det att vara övertygad som sitt eget systems förträfflighet (till stora delar i alla fall) utan att stänga en annan grupp ute???

KALLT???!!!

I femgradig värme (?!) tog jag min första golflektion tillsammans med två frusna vänner. Visst hade jag hört att det skulle vara ganska kallt här på vintern, men aldrig såhär kallt! På nätterna är det nu nollgradigt och den sista veckan har det varit mellan fem och åtta grader varmt på dagarna. - Och då är det inte varmt när man varken har rätt kläder eller hus för detta.

Jag - och alla andra - fryser rejält, även om vi har möjlighet att köra värmeutblås på luftkonditioneringsaggregaten så drar det från de stora, enkla och synnerligen otäta fönstren samt alla fläktar som bara går rätt ut. Just nu uppskattar jag vår heltäckningsmatta mycket.

Det kan mycket väl fortsätta att vara kallt in i mars, men det är förhoppningsvis inte riktigt såhär kallt hela tiden utan mer åt det 15-gradiga hållet.

Har fått inhandla både fliströja, mössa och vantar åt dottern. Skolan är utrustad och byggd för att klara värme. Den har kraftiga dukar spända över alla utomhusytor där barnen vistas - som skydd mot solen. Det mesta utom just lektionssalarna är utomhus; lekplats, pool, idrottsplaner, uppehållsutrymmen liksom elevskåp och matsalen. Så under dessa kalla månader är det oerhört kallt, speciellt för tonåringarna i high school som inte springer omkring och leker som sina yngre skolkamrater utan sitter stilla… och fryser…

Araberna gillar inte kyla alls, även om det är såhär kallt ett tag varje år så klär de sig inte ordentligt. De kan svepa in sig i en filt när de går ut i sandaler eller ha en kortärmad skjorta på sig men stora ulliga öronmuffar på huvudet. Redan i november när temperaturen på kvällarna gick ner till ca +20 började de ta på sig mössa och halsduk, vissa av vakterna hade t.o.m. ”rånar-luva” som täckte ansiktet, men sedan är det samma klädsel som gäller när det är åtta grader…

Folk frågar mig om detta är som i Sverige, när jag säger att det kan bli nedåt -20 C långa perioder tittar de tomt på mig, och säger ”Ohh…”. Jag ser på dem att det inte finns någon referens för sådan kyla. På samma sätt som vi knappast kan tänka oss hur det är med +60 C.

Ridlektioner

Efter lite efterforskning hittade vi en ridklubb där även kvinnor kan ta ridlektioner. Det är öppet för kvinnor på eftermiddagar/kvällar och för män på fredagar (motsvarande söndagar här). Detta signaleras genom en stor skylt på entrégrinden med följande text: ”No men or dogs allowed”. Att ridläraren, alla hästskötarna, ägaren samt restaurangpersonalen är män räknas liksom inte. Men, ridskoleeleverna behöver inte rida i abaya, och kvinnorna som arbetar på kontoret har jeans på sig.

Ridklubben ligger inne i diplomatkvarteren (vilka är som en mindre stad…) och den har ca 40 hästar. Den ligger i en dal med god tillgång på vatten så det är mycket stora träd och en hel del grönska med inslag av klippor och slingrande sandstenslagda gångvägar på området. Klubbhuset är ett klippblockshus där det alltid är någon konstnär som ställer ut och där det även finns restaurang och kontor. Förutom ”hagar” med sandunderlag och stall finns även swimingpool och minigolfbanor. Lektionerna sker ute på en del av en jättelik inhägnad och upplyst sandplan, som jag tror är en polobana.

De flesta hästar är fullblodsaraber, så otroligt vackra och välskötta. Med tanke på antalet hästskötare är det kanske inte så konstigt att hästarna glänser av skötsel, rätt utfordring och omtanke - det luktar inte ens hästgödsel i stallet. Ingen som rider förväntas ta hand om, sadla, betsla, utfordra eller på annat sätt befatta sig med hästarna - utom att sitta på dem. Men, man kan betala extra för en tvåtimmars kurs i hästskötsel…

Medlemskap i klubben och ridlektioner kostar ungefär det samma som i Sverige, men här där medellönen ligger på ca 5 000 kr är det mycket pengar, även för många saudier (för fattiga gästarbetare motsvarar en ridlektion nästan en halv månadslön).

Det är max fyra personer per lektion så det blir effektiva lektioner. Ridläraren är en mycket liten och spenslig indier som aldrig hört talas om pedagogik. Han är tydligen en polospelare i världsklass och rider och behandlar hästarna fantastiskt… Men, det är ju inte det samma som att få andra att rida bra. Nu funkar det bra med dottern för hon har uppenbarligen fått en bra grund på sin ridskola i Sverige, han skriker inte alls mycket åt henne och han verkar ganska nöjd med henne. Andra flickor kan däremot få sina fiskar varma.

Ridläraren: ”You pull the rains (tyglarna) again!!! Don’t pull the rains!!! Why do you pull the rains???!!! You should not pull the rains!!!”
Eleven: “I forgot…”
Ridläraren: “Don’t forget!!! You should not forget!!!”

Han accepterar aldrig att en elev klagar eller skyller en misslyckad manöver på hästen. När det händer får eleven kliva av och så hoppar ridläraren själv upp på hästen och gör manövern, naturligtvis utan problem. Nu är det arabhästar de rider och de här hästarna är faktiskt ganska spattiga, hetsiga och verkar komma med diverse infall – i alla fall om man jämför med ridskolehästarna i Sverige.

Vänner

Att ha vänner är viktigt överallt, men jag tror att få ställen kan kännas så isolerade som Saudiarabien för en västerländsk kvinna – om man inte har vänner.

Jag har haft en otrolig tur och träffat många kvinnor som jag umgås med mer eller mindre frekvent här på vår compound - och det är jag evigt tacksam för.

Två kvinnor som jag träffat på gymmet umgås jag med i stort sett dagligen, den ena kommer från Irland och den andra från Indien. Bägge är sedan lång tid så kallade ”expats” (expatriats=utvandrare, utlandsstationerad - den stora grupp människor som följer sina globala arbetsgivare världen över).

Den irländska kvinnan har bott här i sju år och hon har tagit mig under sina vingar. Det är ganska vanligt att kvinnor som bott här en tid introducerar nya kvinnor så att man som ny kommer in i livet här. En form av mentorskap, som varit och är oerhört viktig för mig och som jag uppskattat/ uppskattar mycket. När min irländska väninna kom hit var den faktiskt en svensk kvinna tog hand om henne.

Det är inga stora saker men det gör att man hittar en vardag man kan leva med här. Att hitta roliga affärer, eller souker – marknader, att lära sig pruta, att hitta ”hemliga” provrum (det finns inte provrum här – omoraliskt – utan man måste köpa varan och ta hem och prova den, passar den inte får man lämna tillbaka den och få pengarna tillbaka). Eller helt enkelt dra med en på aktiviteter. Man känner sig väldigt vilsen och osäker, t.o.m. rädd när man kommer hit i början och då är det guld värt att ha någon som varit här en tid som kan lotsa en runt.

Vi är ett gäng kvinnor som även träffas med våra män. Är någons man är bortrest träffas vi och tittar på tjejfilmer och dricker … saft??? ... gräsligt äckligt... men himla kul. Vi är två engelskor, en amerikanska, en tyska och en tjeckiska och så jag.

Så är det två kvinnor från Jordanien respektive Libanon som är mycket trevliga och som jag uppskattar mycket. Dem kan jag fråga om olika saker som rör islam och muslimsk kultur och det är jätteintressant att tala med dem. Naturligtvis är de mer än ”muslimer”, de är smarta, upplysta kvinnor med mycket humor och skin på näsan som bott på många ställen i världen och de har verkligen upplevt mycket.

Jag har också kontakt med en svensk kvinna som jag fick kontakt med via jobbet i Sverige. Hon bor i compounden bredvid. Det är så fånigt, vi bor ca100 meter från varandra men måste ha chaufför för att ta oss till varandra eftersom vi inte får gå mellan compounderna. Tidigare var det öppet mellan dessa två compounder men sedan attentaten för några år sedan är det av säkerhetsskäl inte så längre.

På compounden bor även två finska kvinnor som jag träffar, vi pratar engelska med varandra. Den ena kvinna väntar sitt första barn och ska föda det här. Det tycker jag är otroligt modigt, men hon verkar känna sig helt lugn och väl till mods, det ska bli spännande att följa.

När jag kom hit såg jag följande tips i compoundens tidning, de är insända av en av fruarna som bor här. Då, tyckte jag bara att det var otroligt… ja… jag vet inte riktigt – konstigt och främmande för mig. Men ju längre tiden gått här ju mer benägen blir jag att hålla med henne. Hemma hade nr 1-4 hade aldrig kommit upp, men här där de flesta kvinnor inte arbetar blir det annorlunda och det viktigaste kommer i slutet, nr 13.

14 Tips for Happiness
1. Be more active and busy.
2. Spend more time socializing.
3. Be productive at meaningful work or pursuits.
4. Get better organized and plan things out.
5. Stop worrying.
6. Lower your expectations and aspirations.
7. Develop positive and optimistic thinking.
8. Get present – not future-oriented.
9. Work on a healthy personality.
10. Develop an outgoing personality.
11. Be your self. (Hur detta går i hop med nr 10 fattar jag dock fortfarande inte;-)
12. Eliminate negative feelings.
13. View close relationships as the number one source of happiness.
14. Value happiness.

Gott nytt år! Tillbaka i Saudi

Idag är det nyårsafton och maken har naturligtvis arbetat som vanligt då detta endast är västerlänningarnas nya år. Här råder årsräkningen som börjar när profeten Muhammed utvandrade från Mekka till Medina, så här är det år 1428 ett litet tag till (till den 10 januari – tror jag).

Vi som är här nere och jobbar på samma företag som maken har bokat bord på en jättefin restaurang som ligger i Kingdom Tower. Det är ett av de två tornen som dominerar Riyadhs ”skyline”.

Restaurangen ligger under ”hålet” och sedan kan man ta hiss upp och gå i en gång över ”hålet”. Det ska bli spännande och gott, men garanterat alkoholfritt och säkert också en tidig avslutning på kvällen, när maken med kollegor ska upp och jobba kl 05 i morgon bitti.

Åter från två underbara veckor på Phuket, Thailand funderar jag över om inte den thailändska kulturen och den saudiska måste varandras absoluta motsatser. Öppna, vänliga och toleranta thailändare var en smärre kulturchock när jag kom dit efter tre månader i Saudi.

Jag kom på mig själv med att per automatik ställa mig bakom maken och antingen titta mig omkring – eller, om det inte fanns något intressant att titta på, titta ner i golvet - medan maken betalade, visade upp pass, checkade in på hotell m.m.

Det är så det funkar i Saudi, är maken med sköter han ruljansen, det är han som blir tilltalad, som förväntas pruta, besluta, betala – och agera i största allmänhet. Som kvinna är man i bakgrunden, agerar man, frågar eller på annat sätt ”styr situationen” blir man mest troligt ignorerad eller i annat fall säger saudiern (som ju alltid är en man, eftersom kvinnor inte arbetar) ”Sorry, my English is not so good.” Att hans engelska var utmärkt när han pratade med maken för två sekunder sedan spelar ingen roll. Saudier räknar inte detta som att ljuga. Det är deras sätt att komma ur en pinsam situation, både för mig, som kvinna, och för honom som man. Han, som man, ska enligt deras kultur faktiskt inte låtsas om mig, en annan mans fru. Vill jag fråga något, säger jag det till maken och då svarar ofta saudiern direkt på frågan, dock riktat till min man.

Är jag i en affär ensam, eller med väninnor då kan de ju inte ignorera oss, om inte annat måste de ju ta betalt. Men, jag känner mig inte riktigt bekväm ensam, det är okej om man är en grupp kvinnor eller om det är dottern och jag, men en ensam kvinna upplevs som obekvämt för dem, det är helt enkelt inte så det ska vara, det känner man tydligt.

Ska jag sedan betala lägger man pengarna på disken och kassören tar pengarna därifrån och lägger växeln som jag ska ha tillbaka på disken, allt för att inte röra mig ens med fingerspetsarna. Det är deras sätt att visa mig respekt.

När vi precis kommit ner skulle dottern och jag köpa våra första riktiga abayor (de heltäckande svarta rockarna med tillhörande sjal). Detta var under Ramadan (den heliga fastemånaden då alla religiösa påbud är än mer viktiga att följa) och vi märkte tydligt att männen som arbetade i affären ville inte betjäna oss, men när vi inte gav oss av utan envist stannade kvar och frågade och tittade var ju en av dem tvungen att betjäna oss. Det var problem att hitta en abaya som var nog lång till mig, och när de hittade en så var det en konstig knäppning som jag inte fick till. Till slut var försäljaren tvungen att hjälpa mig vid halsen vilket resulterade i att han av misstag råkade nudda min hals. (Här hade jag alltså på mig en annan heltäckande abaya under den jag provade och vi befann oss i en affär med säkert sju åtta människor runt oss.) Han fullkomligt flög bakåt och drog åt sig handen som om jag bränt honom… Då kändes det som om jag var smittbärare, idag hade jag inte satt honom i den situationen, det måste ha varit väldigt jobbigt för honom, stackaren!

Att så komma till Thailand där hela deras filosofi går ut på att göra gott, där det är så viktigt att alla känner sig bekväma och att inte orsaka konflikt. Där de faktiskt SER en och tittar en stadigt i ögonen och LER och förväntar sig att jag ska titta dem i ögonen och le tillbaka.

Det var en omvälvande upplevelse, inte minst för att det blev tydligt för mig att jag ganska omedvetet anpassat mig till det saudiska sättet att vara. Naturligtvis måste man anpassa sig efter den kultur man lever i men detta att ”försvinna”, eller bete sig så att man är ”osynlig” det hade jag inte reflekterat över själv.

Gott Nytt År
önskar vi er alla!

God Jul!

Vi önskar er en jättehärlig jul!

Nu åker vi till Thailand.

- Så här färgglada är de saudiska folkdräkterna.

En vanlig dag…

Såhär ser en vanlig dag ut för oss nu när vardagen trillar på.

Dottern och jag går upp kl. 6 - när stackars morgontrötte maken åker iväg till sitt jobb. Skolbussen avgår vid 7 och då brukar jag småprata med några av mammorna vid bussen ganska länge...

Jag går till gymmet fyra förmiddagar i veckan och vi är en grupp kvinnor som är där samtidigt, så vid 10-11 dricker vi ofta kaffe tillsammans. Ibland bastar vi och äter sedan lunch i compoundens restaurang. (Det går faktiskt att basta nu när det bara är ca 20 C här på dagarna.)

Alternativ två på förmiddagarna, är att man tar den lilla vita shoppingbussen som compounden har för att skjutsa runt oss fruar i Riyadh, alla har ju inte chaufför, och dessutom är det trevligare att åka tillsammans. Det är ett herrans liv i bussen och det är fascinerande att höra alla språk som pratas. Det är oftast turer till något av de gigantiska shoppingcentren, men det ordnas även turer till andra compounds som har aktiviteter för fruar. Det kan vara marknader med inbjudan lokala hantverkare, eller juvelerare, mattförsäljare, typiskt västerländska saker som julpynt m.m. eller också kan det vara bingo eller lunchbuffé med underhållning t.ex. magdans. Restaurangbesök, museibesök, turer till nöjesparker fixas också. Det är ett digert schema och jag hinner inte med allt jag skulle vilja åka på! Alla turer är endast för kvinnor och barn – pojkar över åtta år är inte välkomna på kvinnoaktiviteter här - det är naturligtvis inte bestämmelserna på compounden som anger detta utan ställena ute i samhället. I stort sett allt som har öppettider har vissa tider för män och vissa tider för familjer – och då är det inte självklart att männen får komma in… Detta ställer naturligtvis till det för västerländska familjer som vill göra saker tillsammans utanför compounden, men här är det självklart att kvinnorna tar hand om flickor och små barn och männen tar hand om pojkarna från åtta års ålder och gör saker med dem. Vår compound har ett råd som månad för månad bestämmer schemat för förmiddags- respektive eftermiddagturer för bussarna, och de blir mer än tacksamma om man kommer med förslag. På eftermiddagen kommer maken hem vid 13.30, då måste västerlänningarna lämna området de jobbar på, så då äter han/vi lunch och ibland går vi till poolen någon timme, sedan jobbar maken vidare hemifrån. Alla män vi känner jobbar oerhört mycket och hårt, långa dagar och ständigt arbete på helger och kvällar är det som gäller här.

Dottern kommer hem med skolbussen vid 14.30 och ibland kan vi gå till poolen en liten sväng men oftast är det läxläsning som gäller - i flera timmar.

Så är det dax för middag vid 18 och vid 19 åker vi nästan alltid och handlar, hela familjen. Det har ju varit mycket shopping för att komma i ordning. Eftersom vi bara kunde ta med oss varsin resväska ner så har vi handlat mycket!

På tisdagskvällar rider dottern och ridklubben ligger en bra bit härifrån. Så tar hon pianolektioner för en taiwanesisk dam här på compounden en gång i veckan.
Helgerna, d.v.s. torsdag och fredag, är alltid inbokade med någon form av aktivitet eller middag/fest. Vi har inte haft en helt fri helg sedan vi kom ner och det är trevligt! Det är mycket lätt att skaffa bekanta här när man är familj eller ett par. Jag tror att det är betydligt knepigare om man är ensam man, då det är fruarna som står för organisationen av det sociala livet här. Men, även de västerländska männen hittar på saker, som turer ut i öknen med fyrhjulingar, golfrundor, Harley Davidson-turer för dem med motorcyklar m.m. Men jag tror att det är svårare för män att hitta till dessa grupper än för oss fruar, för oss är det shoppingbussen som är den självklara utgångspunkten för att träffa vänner.

Bönetid

De fem muslimska bönetillfällena styr alla öppettider och allt arbete, dock inte inne på compounderna här rådet alla möjliga arbetstider. Allt från 24 timmar om dygnet för nannies och maids som har haft otur och hamnat hos en familj som behagar utnyttja dem till max. Till kontor, vaktmästeri och allmänt 8-17 till 7-12 och så siesta till 16 och därefter öppet till 21 eller 22.

Alla verksamheter utanför compounderna är oftast öppna 9 – 12 och så öppnar de igen vid 16-tiden och har öppet fram till 22. Bankerna har naturligtvis europeiska öppettider, det vill säga knappt öppet alls!!! Vissa saker är universella…

En del affärer påstår sig ha öppet 24 timmar om dygnet. Det är dock en sanning med stor modifikation. De där 24 timmarna innefattar stängning ca ½ timme vid solens uppgång för bönestunden ”Fajer”(varierar mellan 3.30 och 5), sedan är det lugnt på bönefronten och det är inget avbrott förrän framåt lunch vid 12 då är det ”Duhur”. Den varierar väldigt lite i tid då den ska infalla när solen står som högst. Därefter drar det i gång på allvar, ”Aser” varierar mellan 14.30 och 15.30, ”Maghrib” varierar mellan 17.15 och 18.45 och så till sist när solen äntligen gått ner, ”Isha” varierande mellan 18.30 och 20.15. Dessa bönetider kolliderar dock aldrig, så man kan liksom inte tjäna in en ½-timme.

Det är p.g.a. detta som man drar sig i det längsta för att ge sig ut någonstans efter lunch och fram till 19 på kvällen. Det som händer är att man under bönetiden får gå ur affären och stå utanför på gatan, eller i shoppingcentrets gångar i halvmörker och vänta tills affärsbiträdena behagar öppna. Beroende på om det är ägaren själv eller någon mindre engagerad person så kan den där ½-timmen variera en hel del.

Naturligtvis är detta ett gissel för affärsidkare och många struntar i det och släpper in och betjänar människor som vill handla, trots bön. Här om dagen tänkte jag och två väninnor passa på att köpa en kopp kaffe på ett café innan de stängde för bön. Det var kö och det drog ut på tiden så det hann bli bön innan vi var betjänade. Då stängde affärsinnehavaren helt sonika in oss i affären genom att dra ner gallret ut mot gatan och gick iväg för att be – antar jag… Så där var vi ensamma kvar bland alla kakor och kassaapparaten med nycklarna kvar i lådan i ½-timme! Jag undrar vad svenska brandskyddstillsynen hade sagt om det….

Som jag har förstått det, så är det dock inte tillåtet att bedriva verksamhet under bön.

Husdjur

Det finns gott om djur på compounden. (– Och då menar jag inte kvalstren som bor i vår heltäckningsmatta…)

I rekreationscentret sitter en affisch som visar de åtta dödligt farliga ormar som ”beormar” Saudiarabien. För att undkomma de flesta djuren besprutas compounden två gånger i veckan. I compoundens tidning uppmanas man att hålla fönster och dörrar stängda, samt barn, hundar, katter och andra husdjur inomhus på måndag- och onsdagsmornar.

Besprutningen biter dock inte på allt, vi har ett antal geckoödlor INNE i vårt hus. Jag låtsas inte se de små (5-8 cm) – och den stora (ca 12 cm) som bor i vardagsrummet känner jag inte till… Ingen är vidare oroad över ödlorna. ” - Oh, they bring you luck”. ”– Hummm???!!!”

Sötast är vakternas kattungar. Det är ett gäng på fyra, vit-, brun- och svartspräckliga som helt obekymrat leker och sover, växer och frodas på ett specialbyggt bord mellan de massiva järngrindarna i första inpassagen in till vår compound. Dessa är underbara kontraster till den hysteriska säkerhet som råder kring oss. Alla stannar snällt sina gigantiska fyrhjulsdrivna SUV:ar och väntar tålmodigt medan vakterna försöker fånga in de lekfulla små trollen innan de kan genomsöka vår bil med speglar och bombdetektorer.

Mest fascinerande är den blinda, herrelösa katt som uppenbarligen klarar sig riktigt bra. Mycket tack vare den ”ledsagar-katt” som ständigt är i dess närhet. –Vet någon om detta är ett vanligt fenomen i katt-världen, att en katt tar hand om en annan katt som har något funktionshinder?

Trevligast är våra grannars lilla schäfertik som heter Kenza. Hon är en mycket väluppfostrad liten fransyska, om man bortser från Kenzas relation till katter. Och som ni förstår så finns det en del katter här, så Kenza stannar i husses eller mattes omedelbara närhet, och gör precis som hon blir tillsagd, tills en katt dyker upp. Då förvandlas hon till en rasande, vilt skällande jakthund som inte lyssnar en bråkdels sekund till sin ilskna husse som vanligtvis sprintar efter henne och katten, skrikande på franska. Det finns dock ett katt-undantag för Kenza och det är den blinda katten, den låtsas Kenza inte se, hon bryr sig inte ett dugg om den…

Skolan börjar

Den första skol- och arbetsveckan är över. Dottern sammanfattade den som hektisk, och hon har aldrig varit någon vän av stress… Men hon har klarat det galant. Jag är så stolt över henne. Systemet är helt olikt den svenska skolan med nya ämnen och naturligtvis på engelska.

Nu gäller matte, engelska som andra språk, science (fysik, kemi, biologi, teknik), bussiness studies (företagsekonomi) och bild.

Varje morgon bryter ett stillsamt trafikkaos ut på compounden då alla män åker iväg till sina arbeten samtidigt som skolbussarna ska iväg till skolorna för västerländska barn. Klockan sju strömmar det trötta små och stora barn i olika skoluniformer mot compoundens centrum där de vita skolbussarna väntar. Tonårsflickor i öppna, flaxande abayor som hänger på trekvart över maximalt tillsnitsade skoluniformer, tonårskillar som ser ut att kunna gå och sova samtidigt och så jätteryggsäckarna med tillhörande små killar och tjejer som ivrigt guppar genom välklippta häckar och nyplanterade rabatter.

Många mammor och nannies följer barnen till bussarna. En del barn hoppar ur sina pappors SUVar, medan papporna försöker undvika att köra över något trött barn samtidigt som de kryssar mellan farthinder, felparkerade bilar och compoundanställda som förgäves försöker bringa ordning.

Jag har hittills följt dottern varje morgon, det är lite trevligt att småprata med de andra mammorna och dottern har inte protesterat ännu.

Första veckan innebar 22 läxor av varierande slag för dottern – men även för maken och mig.

Det känns bra att vara hemma och kunna hjälpa dottern så mycket som möjligt och det förväntas man som förälder göra. Skolan är mycket tydlig med att elever i IG1 (som dotterns nivå heter) förväntas lägga ner ca två timmar per dag på läxor, läxor ges även över helgen.

Det verkar dock som om dottern fått en del vänner och även om det naturligtvis varit en oerhört jobbig vecka så är jag imponerad av skolan och jag tror att den kommer att passa dottern som handen i handsken, efter lite tid.

Klädsel, abayan

Dottern och jag har våra abayor på oss så snart vi sätter oss i bilen för att lämna compounden. Icke saudiska kvinnor bär dock inte sjalen om huvudet utan vi har den hängande om halsen, men den svarta rocken har alla på sig. Att inte ha sjalen om huvudet är dock inte ok egentligen, alla vi västerländska kvinnor gör det så länge vi inte träffar någon motawa (sedlighetspolisen). Som jag upplever det är människorna rädda för motawa (jag med!), men när vi stötte på en inne på Carrefour (den franska gigantiska mataffären) pekade han bara på dottern och visade att hon skulle ta på sig sjalen på huvudet och sade "please!". Ingen dramatik...

Man sticker ut omedelbart och markant i jämfört med de saudiska kvinnorna. Jag brukar även ta upp sjalen löst över håret när jag är på mindre gator eller på ställen där det inte är så många västerländska kvinnor, jag känner mig uttittad, eller väldigt konstig annars…

De saudiska kvinnorna täcker även ansiktet, det enda man ser av dem är ögonen och händerna, men vissa , har även svarta handskar och ett tunt svart flor som också täcker ögonen! Normalklädseln för en saudisk kvinna är alltså svart, fotsid rock, svarta sjalar om huvudet i en massa lager samt ett tygstycke som ser ut som ett litet förkläde med en vertikal öppning för ögonen som sitter hårt runt pannan och knyts bak på huvudet. Så i stort sett alla kvinnor ser ut såhär. Det är väldigt konstigt… på denna länken kan ni se exempel på marknadsföring av abayor: www.essenceofblack.com/head_abaya.htm Många kvinnor sminkar sig, i alla fall ögonen, och handväskorna är vanligtvis mycket utsmyckade liksom skorna, som många gånger har både höga klackar och massor av glitter, pärlor och paljetter. Flickor i nedre tonåren har ofta den svarta rocken uppknäppt, men ingen sjal. De kvinnor som även täcker över ögonen har dock uppenbara problem med att se, så när de ska titta på någon vara måste de lyfta på den yttre slöjan som täcker ögonen, eller i det närmaste pressa varan mot ansiktet för att se... Det är dock inte så ovanligt som man kan tycka att kvinnorna t.o.m. har ögonen täckta…

Saudiska män bär fotsid, vit skjorta och rödmönstrad, eller enfärgad vit på sommaren, ”palestinasjal”. Efter vad jag hört så har sjalen annan färg är de inte saudier, i t.ex. Dubai kan man se brun-, blå- och svartmönstrade palestinasjalar. Tydligen har olika områden olika färger, men jag har endast sett rödmönstrade och vita här. Sedan har de två svarta, tjocka band runt huvudet. Under sjalen har män ofta en liten vit, virkad mössa, en del har bara den lilla mössan på huvudet. Man ser pojkar i 10 – 12 års åldern som bär den vita skjortan och den lilla vita mössan men jag har inte sett dem bära sjal, mer än på foton i fotoaffärer, då kan 4-5 åriga pojkar bära full mundering.

Innan jag kom ner trodde jag inte att männen skulle bära sin traditionella dräkt i den utsträckning de faktiskt gör. Det är en majoritet av män som bär den typen av klädsel när man rör sig ute i samhället. Män som arbetar som vakter eller i affärer, där de har någon form av uniform eller gemensam klädsel, har inte traditionell klädsel typ de som arbetar på IKEA och så, men t.ex. vår bilförsäljare bar traditionell klädsel.

Såhär ser alltså en typiska saudier ut, bilden kommer från nätet, det är svårt att fotografera här!

Män som bär västerländska kläder får inte bära åtsittande tröjor eller korta byxor. Långbyxor och lös, välknäppt skjorta med ärm till armbågen (eller hellång) är det som gäller för män som vistas ute i samhället. Skulle maken eller någon västerlänning kränga på sig den saudiska dräkten skulle saudierna antagligen tycka att de var märkliga men ingenting sedlighetspolis, mutawa (stavningen???), skulle komma och säga till dem.

Vi västerlänningar har dock regler för klädseln även inne på compounden, följande kan läsas i The Cordoba Gazette, nyhetsbladet för compounden:

”Dress Code
Cordoba promotes STRICTLY a western lifestyle and the dress code. Local traditional dress is not acceptable in any of the public areas and this applies to ALL resident and their guests, at all times.

However, Cordoba does allow colored scarves to be worn in the facilities and the restaurant. Visitors in non-western dress are welcome to make their way directly to, and remain in, their sponsors villa during the visit.

All residents have a responsibility to ensure that their guests and domestic staff follow the above dress code in any public area.”

Vecka ett, boende med mera...

Allt är så nytt att det är svårt att veta var jag ska börja. Jag skulle kunna skriva en tunnare bok redan men jag ska försöka att dela upp det.

Boendet... har ni ju redan läst en del om säkerheten, men man vänjer sig snabbt, innifrån ser man enbart muren och för det mesta inte ens den. Det är en stor compound vi bor på med ca 300 bostäder. Just nu är det ganska folktomt då det är Eid-lov (slutet på ramadan, och det firas med en veckas ledighet för skolor). Dottern börjar inte skolan förrän nästa vecka och makens elever är också lediga så han har också tagit sig ledigt och det är jätteskönt att han har tid att installera oss så här i början.

Annars är det fullt, vi får ständigt höra hur bra vi har det som hittat någon stans att bo, tydligen är det kö till compounderna nu. Vi har den minsta typen av villa på ca 200 m²! Huset påminner om huset vi hade på Stormvägen i Luleå fast dubbelt så stort – för er som kände oss då.

Hela härligheten täcks av en beige, tjock heltäcknigsmatta, golvet är lite ojämt och det käns som om man är lite ”groggy” när man går omkring. Som väl är har vi inte heltäckningsmatta i köket eller på wc/badrummen!!! Den gör dock att det blir mycket tyst, dottern kan spela hur högt hon vill.

De första dagarna har gått ut på att handla det nödvändigaste till hushållet, samt det mest primära för att göra något åt den super-internationella inredningen – allt går i mörkbrunt ädelträ med stora stoppade möbler, matchande gardiner samt täckande vita nylongardiner. Vårt hus är möblerat i grönt, den är ganska OK, men grannen hade fått helt nytt möblemang bara genom att säga att hon hellre ville ha blått än görnt, så jag tror att jag ska prata med compound-management.

Våra grannar verkar mycket sympatiska, hon är brittiska och han är fansman och de har en liten dotter på 1,5 och ett till på väg. Vi bjöd in dem på lunch i går och det var trevligt. De hade med sig en flaska riktigt vin! Superlyx.

Över lag verkar det lätt att få kontakt med folk, särskilt kvinnor emellan. Vi snackade med ett par, en tysk kvinna med en brittisk make, vid poolen i några minuter och sedan ringde de och bjöd in oss på buffé på tisdag kväll. Frun hade fått låna sin grannes duktige kock! Grannfamiljen till dem var bortresta under Eid men kocken hade inte fått ledigt, utan hade blivit utlånad till våra bekanta!!! Hå, hå, ja, ja... vad säger man... Det ska blir trevligt att gå dit i alla fall.

Dotterns första bakslag har kommit, ett hårt sådant, compoundens Internet-lina är så seg att hennes favorit-comunity inte funkar... Det är trist, hon har ju inte så mycket att göra nu innan hon börjar skolan...

Ankomst

Kl 01 landade vi i natt i Riyadh. Nu när alla papper äntligen var klara gick det väldigt smidigt. Inga förseningar och alla 100 kg bagage kom fram samtidigt!!!

Så kom vi snabbt till det här med tjänare. Framför bagagevagnarna stod det en grupp mycket små män i gröna overaller som arbetade som bärare, de stod så att de blockerade bagagevagnarna, om man hade velat köra sin vagn själv hade man fått be en av dem att flytta på sig... Endå... när maken kom med en av de små grönklädda i släptåg och den lille, lille, tunne mannen började rycka i våra 30 kilos gigantväskor kändes det väldigt kostigt, han var typ hälften så stor som maken och jag... Å andra sidan hade bärarna med stor säkerhet betraktat maken som supersnål och inte alls uppskattat det det minsta om vi hade hanterat våra väskor själva. Normalt betalar man ca 18 kr, maken betalade 35 kr...

Vi var lite nervösa för inpasseringen, inte för att vi hade något icke tillåtet eller något som vi visste var oklart med vara papper, men i det här landet vet man inte... Jag hade mina migränmediciner med mig och vi hade massor av filmer, böcker och tidnigar i bagaget. Hur saudier ser på dotterns frispråkiga tonårstidningar eller mina säsonger av ”Sex and the City” vet man inte... Kommer man till ”fel” tjänsteman kan man, om inte annat, få vänta väldigt länge medan CD- och DVD-skivor tas i beslag, mediciner och recept inspekteras liksom ALLT annat som kan vara suspekt... En svensk arbetskompis till maken fick samtliga CD och DVDs beslagtagna när han kom ner. Han fick sedan hämta dem någon vecka senare hos en stackars utarbetad tjänsteman som hade till uppgift att titta igenom det beslagtagna materialet för att se att det inte innehöll porr/annat otillbörligt.

Men, nu var det bara för oss att knalla förbi, dottern och jag väl insvepta i våra abayor. Ca 10 meter från passkontrollen dök det upp någon form av polis framför maken. ”Your passports, please”. Här går man ingenstans utan sitt pass eller IKAMA, de stannar en tydligen och kollar hela tiden. När polisen inspekterat våra pass – hur han rimligtvis kunde se att dottern och jag var desamma som i våra pass när vi var insvepta i våra svarta sjalar fattar inte jag - så var det bara att knalla vidare.

Flygplatsen är tydligen väldigt lyxig, maken frågade: ”Såg du fontänerna?” Det hade jag säkert, jag minns dock inte något mer än stora fält av beige, blank marmor/motsvarande, trött och lite skärrad som jag trots allt var.

Vår ”riktiga” chaufför är på semester hemma i Pakistan, det är ramadan, så en chaufför från compundens (bostadsområdets) limousineservice mötte oss. På natten var värmen ganska behaglig, ca 26° och det var inte mycket trafik heller så det gick snabbt att ta sig till compunden.

Även om maken berättat som säkerhetsarrangemangen kring compounden blev jag ganska spak när vi, för att komma in, åkte flera kilometer mellan ett vanligt stängsel med taggtråd så en mindre mur av betongblock och därefter en flera meter hög betongmur, krönt med taggtråd. Infartsvägen är även välutrustad med fartgupp var 20:e meter, TVÅ säkerhetsvaktkontroller – där de verkligen öppnar och kollar i motorhuvuen och under bilen. Men det som fick mig att verkligen sjunka längre ner i sätet var när vi passerade två bemannade tanks, utrustade med kulsprutor på ”locket” samt något annat militärt fordon... Och de var bemannade med VAKNA människor, även på natten... Men det är så det är, en del vill inte ha västerlänningar här. Och här är vi...

På väg till slut...

I morgon bär det av. Väskorna packade. Huset städat. Avskedsmiddagar uppätna. Hej-då-samtalen ringda. Nycklar utdelade. Bilar avställda. Post eftersänd. Med mera, med mera!

Även om vi haft mer än väl med tid att förbereda oss så har det blivit mycket att stå i de sista dagarna. Man kan liksom inte tömma kylskåpet i förväg…

Att sända kartonger var svårare – och mycket dyrare – än väntat så vi tar bara med det som ryms i väskor som vi kan ta på planet. Eftersom mycket är så billigt där nere lönar det sig inte att sända ner hushållsattiraljer och sådant, det blir många utflykter till IKEA i stället.

Mina tankar från tidigare i somras om svenska flaggor och liknade nationalistiska uttryck har tvärdött ”rondellhunds-döden”. Nu är det på sin höjd en liten bordsflagga som får följa med…

Det vi tar med nu är många oinramade foton och bilder. En del favoritböcker och filmer, recept och så sommarkläder naturligtvis.

När maken kom hem senast köpte han med sig två abayor – de svarta rockar och sjalar som kvinnor måste ha på sig utanför hemmet. Västerländska kvinnor förväntas dock inte täcka över ansiktet… Alltid något. Vi behöver inte ha dem på oss inne på compounden (det västerländska bostadsområde som vi bor i). Men så fort vi ska utanför området måste både jag och dottern (14 år) ha den på.

I skolan behöver dottern inte ha abaya. Där är det skoluniform som råder och den är ytterst oformell. Svarta byxor eller kjol (ej jeans) som går nedanför knäet och skolans ljusblå tenniströja. Jag bad maken att köpa några tröjor till dottern när han ändå var där och betalade skolavgiften för ett par veckor sedan. Damen på expeditionen gav då det något förvånande rådet, att det var bättre att vänta tills dottern var med, så att det blev ”rätt stil” på tenniströjan… Det går nämligen mode även i skoluniformen!!!

Fakta Saudiarabien

Fakta på denna sida kommer till största delen från Nationalencyklopedin, vars uppgifter varierar mellan 2005 och 2007. En del är även hämtat från Wikipedia och en del från Flagspot.net, samt webbplatsen http://www.hasher.net/Riyadh/Riyadh.htm

För att få en uppskattning av siffrorna/fakta presenterar jag på vissa ställen först Saudiarabiens fakta och därefter motsvarande fakta för Sverige. (Det går inte att göra tabeller i detta bloggverktyg – suck…)

Yta

Saudi: 2,2 milj km2
Sv: 0,4 milj km2

(Saudi är ca 4 ggr större än Sverige)

Huvudstad är Riyadh (där kommer vi att bo).

Folkrikaste städer

Saudi: Riyadh 5 milj, Jidda 2,9 milj (ligger vid Mekka), Mekka 1,3 milj (folkmängden i Riyadh har nästan tiodubblats mellan 1987 och 2007!!! – Tänk er vad det innebär med påfrestningar på infrastruktur, m.m.)
Sv: Stockholm 0,78 milj, Göteborg 0,51 milj, Malmö 0,25 milj

Folkmängd

Saudi: 24,1 milj
Sv: 9,1 milj

Befolkningstäthet

Saudi: 11 inv. per km2
Sv: 22 inv. per km2

Naturlig befolkningstillväxt

Saudi: 2.7%
Sv: 0,1%

Åldersstruktur

Saudi: 0-14 år 37%, 15-64 år 60%, 65 – 3%
Sv: 0-14 år 18%, 15-64 år 65%, 65 – 17%

Medellivslängd
Saudi: 72 år (70 år för män, 74 år för kvinnor)
Sv: 81 år (78 år för män, 83 år för kvinnor)

Spädbarnsdödlighet

Saudi: 23 per 1 000 levande födda
Sv: 3 per 1 000 levande födda

Befolkningsprognos

År 2050 i Saudi: 49,5 milj inv. förändring 101%
År 2050 i Sv: 10,6 milj inv. förändring 18%

Urbaniseringsgrad

Saudi: 86%
Sv: 84%

BNP per capita

Saudi: 9 081 US dollar

Sv: 38 993 US dollar

Valuta, myntenhet

1 riyal/SAR = motsvarar ca 2 SEK

Markanvändning

Saudi: skog 1%, jordbruksmark 2%, övrigt 97%

Sv: skog 52%, jordbruksmark 8%, övrigt 40%

Näringsgrenars bidrag till BNP år 2000

Saudi: jordbruk 6%, industri 47%, service 47%
Sv: jordbruk 2%, industri 28%, service 70%

Export

Saudi: 165 000 milj US dollar/ Import: 44 930 milj US dollar
Sv: 126 000 milj dollar/ Import: 104 400 milj US dollar

Viktigaste exportprodukt
Saudi: råolja
Sv: maskiner, fordon, papper

Flaggan – kan se ut på olika sätt:
Den här flaggan får endast användas för officiella ändamål. Den gröna färgen är profetens heliga färg, texten (som läses från höger till vänster) lyder ”Ingen Gud utom Gud, och Muhammed är Guds sändebud”. Den heliga texten medför problem, t.ex. när flaggan ska användas på engångsföremål (som pappersflaggor) vilka ska kastas bort… I bland har detta lösts genom att flaggan tryckts endast med svärdet, utan texten.

Civila saudier använder den här flaggan, grön med en gul palm och två gula, korsade svärd. Det är dock inte den officiella flaggan utan - som jag uppfattar det - har denna växt fram då den officiella flaggan inte kan användas hur som helst.

Svensk!

Mitt i sommaren innan vi flyttar till Saudiarabien kommer jag på mig själv med att samla på mig diverse saker som kan karaktäriseras som typiskt svenska. Svenska bordsflaggor, dalahästar, "pins" med svenska flaggor, nyckelringar med svenska sigill på, alldeles för glansiga vykort med röda stugor i bakgrunden och rödklöver i förgrunden... t.o.m. vykort på kungafamiljen!!!

- Vi måste skaffa en svensk fasadflagga, påpekar jag entusiastiskt för min man.

- Humm, hur ska vi sätta upp den på ett betonghus, svarar maken via Skype.

På NK tittar jag längtansfullt på sverigedräkten som finns på en skyltdocka.

- Undrar vad den kostar??? Att den är i ull och till största delen mörkblå käns helt klart som ett överkomligt hinder, så länge man är i Sverige med +13 grader och regn.

Varför ska bara amerikaner få ha sin flagga?

Inför flytten var maken och jag tvungna att städa garaget. SUCK och STÖN. Det har aldrig rymts någon bil i det sedan vi flyttade in för mer än två år sedan (och det är ett stort garage) men bytet av varmvattenberedare gjorde det oundvikligt.

Mitt i värsta "slängivern" hittade vi vår gamla båtflagga. Den var ganska stor och helt ok, maken och jag tittade på vandra, kunde vi slänga en svensk flagga? Det kändes fel, så maken hängde upp den på väggen ovanför snickarbänken. Där hängde den, ensam majstät, i ett par månader tills det verkligen var dax för hantverkarna att komma. Då drabbades jag av något annat mycket svenskt, nämligen rädslan för hur det ska uppfattas om man har en stor ensam svensk flagga på en i övrigt tom vägg. - Och tänk om hantverkarna kom från något annat land? Inför möjligheten/sannolikheten att uppfattas som främlingsfientliga, plockades flaggan ned, veks ihop, och placerades under snickarbänken...

Sverigevägg

Jag ska bygga upp en "Sverigevägg" bestående av alla möjliga svenska bilder och små prylar i vårt nya hus i Riyadh. Dels för att titta på själv, när jag längtar hem, men också för att visa nya vänner, som kommer att komma från världens alla hörn. Familjen verkar måttligt intresserad och antagligen kommer det att finnas massor, massor, massor med andra saker att ta i tu med när jag kommer ner.

Men, jag tycker i alla fall att det är en bra idé.