Den första skol- och arbetsveckan är över. Dottern sammanfattade den som hektisk, och hon har aldrig varit någon vän av stress… Men hon har klarat det galant. Jag är så stolt över henne. Systemet är helt olikt den svenska skolan med nya ämnen och naturligtvis på engelska.
Nu gäller matte, engelska som andra språk, science (fysik, kemi, biologi, teknik), bussiness studies (företagsekonomi) och bild.
Varje morgon bryter ett stillsamt trafikkaos ut på compounden då alla män åker iväg till sina arbeten samtidigt som skolbussarna ska iväg till skolorna för västerländska barn. Klockan sju strömmar det trötta små och stora barn i olika skoluniformer mot compoundens centrum där de vita skolbussarna väntar. Tonårsflickor i öppna, flaxande abayor som hänger på trekvart över maximalt tillsnitsade skoluniformer, tonårskillar som ser ut att kunna gå och sova samtidigt och så jätteryggsäckarna med tillhörande små killar och tjejer som ivrigt guppar genom välklippta häckar och nyplanterade rabatter.
Många mammor och nannies följer barnen till bussarna. En del barn hoppar ur sina pappors SUVar, medan papporna försöker undvika att köra över något trött barn samtidigt som de kryssar mellan farthinder, felparkerade bilar och compoundanställda som förgäves försöker bringa ordning.
Jag har hittills följt dottern varje morgon, det är lite trevligt att småprata med de andra mammorna och dottern har inte protesterat ännu.
Första veckan innebar 22 läxor av varierande slag för dottern – men även för maken och mig.
Det känns bra att vara hemma och kunna hjälpa dottern så mycket som möjligt och det förväntas man som förälder göra. Skolan är mycket tydlig med att elever i IG1 (som dotterns nivå heter) förväntas lägga ner ca två timmar per dag på läxor, läxor ges även över helgen.
Det verkar dock som om dottern fått en del vänner och även om det naturligtvis varit en oerhört jobbig vecka så är jag imponerad av skolan och jag tror att den kommer att passa dottern som handen i handsken, efter lite tid.
fredag 26 oktober 2007
söndag 21 oktober 2007
Klädsel, abayan
Dottern och jag har våra abayor på oss så snart vi sätter oss i bilen för att lämna compounden. Icke saudiska kvinnor bär dock inte sjalen om huvudet utan vi har den hängande om halsen, men den svarta rocken har alla på sig. Att inte ha sjalen om huvudet är dock inte ok egentligen, alla vi västerländska kvinnor gör det så länge vi inte träffar någon motawa (sedlighetspolisen). Som jag upplever det är människorna rädda för motawa (jag med!), men när vi stötte på en inne på Carrefour (den franska gigantiska mataffären) pekade han bara på dottern och visade att hon skulle ta på sig sjalen på huvudet och sade "please!". Ingen dramatik...
Man sticker ut omedelbart och markant i jämfört med de saudiska kvinnorna. Jag brukar även ta upp sjalen löst över håret när jag är på mindre gator eller på ställen där det inte är så många västerländska kvinnor, jag känner mig uttittad, eller väldigt konstig annars…
De saudiska kvinnorna täcker även ansiktet, det enda man ser av dem är ögonen och händerna, men vissa , har även svarta handskar och ett tunt svart flor som också täcker ögonen! Normalklädseln för en saudisk kvinna är alltså svart, fotsid rock, svarta sjalar om huvudet i en massa lager samt ett tygstycke som ser ut som ett litet förkläde med en vertikal öppning för ögonen som sitter hårt runt pannan och knyts bak på huvudet. Så i stort sett alla kvinnor ser ut såhär. Det är väldigt konstigt… på denna länken kan ni se exempel på marknadsföring av abayor: www.essenceofblack.com/head_abaya.htm Många kvinnor sminkar sig, i alla fall ögonen, och handväskorna är vanligtvis mycket utsmyckade liksom skorna, som många gånger har både höga klackar och massor av glitter, pärlor och paljetter. Flickor i nedre tonåren har ofta den svarta rocken uppknäppt, men ingen sjal. De kvinnor som även täcker över ögonen har dock uppenbara problem med att se, så när de ska titta på någon vara måste de lyfta på den yttre slöjan som täcker ögonen, eller i det närmaste pressa varan mot ansiktet för att se... Det är dock inte så ovanligt som man kan tycka att kvinnorna t.o.m. har ögonen täckta…
Saudiska män bär fotsid, vit skjorta och rödmönstrad, eller enfärgad vit på sommaren, ”palestinasjal”. Efter vad jag hört så har sjalen annan färg är de inte saudier, i t.ex. Dubai kan man se brun-, blå- och svartmönstrade palestinasjalar. Tydligen har olika områden olika färger, men jag har endast sett rödmönstrade och vita här. Sedan har de två svarta, tjocka band runt huvudet. Under sjalen har män ofta en liten vit, virkad mössa, en del har bara den lilla mössan på huvudet. Man ser pojkar i 10 – 12 års åldern som bär den vita skjortan och den lilla vita mössan men jag har inte sett dem bära sjal, mer än på foton i fotoaffärer, då kan 4-5 åriga pojkar bära full mundering.
Innan jag kom ner trodde jag inte att männen skulle bära sin traditionella dräkt i den utsträckning de faktiskt gör. Det är en majoritet av män som bär den typen av klädsel när man rör sig ute i samhället. Män som arbetar som vakter eller i affärer, där de har någon form av uniform eller gemensam klädsel, har inte traditionell klädsel typ de som arbetar på IKEA och så, men t.ex. vår bilförsäljare bar traditionell klädsel.
Såhär ser alltså en typiska saudier ut, bilden kommer från nätet, det är svårt att fotografera här!
Män som bär västerländska kläder får inte bära åtsittande tröjor eller korta byxor. Långbyxor och lös, välknäppt skjorta med ärm till armbågen (eller hellång) är det som gäller för män som vistas ute i samhället. Skulle maken eller någon västerlänning kränga på sig den saudiska dräkten skulle saudierna antagligen tycka att de var märkliga men ingenting sedlighetspolis, mutawa (stavningen???), skulle komma och säga till dem.
Vi västerlänningar har dock regler för klädseln även inne på compounden, följande kan läsas i The Cordoba Gazette, nyhetsbladet för compounden:
De saudiska kvinnorna täcker även ansiktet, det enda man ser av dem är ögonen och händerna, men vissa , har även svarta handskar och ett tunt svart flor som också täcker ögonen! Normalklädseln för en saudisk kvinna är alltså svart, fotsid rock, svarta sjalar om huvudet i en massa lager samt ett tygstycke som ser ut som ett litet förkläde med en vertikal öppning för ögonen som sitter hårt runt pannan och knyts bak på huvudet. Så i stort sett alla kvinnor ser ut såhär. Det är väldigt konstigt… på denna länken kan ni se exempel på marknadsföring av abayor: www.essenceofblack.com/head_abaya.htm Många kvinnor sminkar sig, i alla fall ögonen, och handväskorna är vanligtvis mycket utsmyckade liksom skorna, som många gånger har både höga klackar och massor av glitter, pärlor och paljetter. Flickor i nedre tonåren har ofta den svarta rocken uppknäppt, men ingen sjal. De kvinnor som även täcker över ögonen har dock uppenbara problem med att se, så när de ska titta på någon vara måste de lyfta på den yttre slöjan som täcker ögonen, eller i det närmaste pressa varan mot ansiktet för att se... Det är dock inte så ovanligt som man kan tycka att kvinnorna t.o.m. har ögonen täckta…Saudiska män bär fotsid, vit skjorta och rödmönstrad, eller enfärgad vit på sommaren, ”palestinasjal”. Efter vad jag hört så har sjalen annan färg är de inte saudier, i t.ex. Dubai kan man se brun-, blå- och svartmönstrade palestinasjalar. Tydligen har olika områden olika färger, men jag har endast sett rödmönstrade och vita här. Sedan har de två svarta, tjocka band runt huvudet. Under sjalen har män ofta en liten vit, virkad mössa, en del har bara den lilla mössan på huvudet. Man ser pojkar i 10 – 12 års åldern som bär den vita skjortan och den lilla vita mössan men jag har inte sett dem bära sjal, mer än på foton i fotoaffärer, då kan 4-5 åriga pojkar bära full mundering.
Innan jag kom ner trodde jag inte att männen skulle bära sin traditionella dräkt i den utsträckning de faktiskt gör. Det är en majoritet av män som bär den typen av klädsel när man rör sig ute i samhället. Män som arbetar som vakter eller i affärer, där de har någon form av uniform eller gemensam klädsel, har inte traditionell klädsel typ de som arbetar på IKEA och så, men t.ex. vår bilförsäljare bar traditionell klädsel.
Såhär ser alltså en typiska saudier ut, bilden kommer från nätet, det är svårt att fotografera här!Män som bär västerländska kläder får inte bära åtsittande tröjor eller korta byxor. Långbyxor och lös, välknäppt skjorta med ärm till armbågen (eller hellång) är det som gäller för män som vistas ute i samhället. Skulle maken eller någon västerlänning kränga på sig den saudiska dräkten skulle saudierna antagligen tycka att de var märkliga men ingenting sedlighetspolis, mutawa (stavningen???), skulle komma och säga till dem.
Vi västerlänningar har dock regler för klädseln även inne på compounden, följande kan läsas i The Cordoba Gazette, nyhetsbladet för compounden:
”Dress Code
Cordoba promotes STRICTLY a western lifestyle and the dress code. Local traditional dress is not acceptable in any of the public areas and this applies to ALL resident and their guests, at all times.
However, Cordoba does allow colored scarves to be worn in the facilities and the restaurant. Visitors in non-western dress are welcome to make their way directly to, and remain in, their sponsors villa during the visit.
All residents have a responsibility to ensure that their guests and domestic staff follow the above dress code in any public area.”
lördag 13 oktober 2007
Vecka ett, boende med mera...
Allt är så nytt att det är svårt att veta var jag ska börja. Jag skulle kunna skriva en tunnare bok redan men jag ska försöka att dela upp det.
Boendet... har ni ju redan läst en del om säkerheten, men man vänjer sig snabbt, innifrån ser man enbart muren och för det mesta inte ens den. Det är en stor compound vi bor på med ca 300 bostäder. Just nu är det ganska folktomt då det är Eid-lov (slutet på ramadan, och det firas med en veckas ledighet för skolor). Dottern börjar inte skolan förrän nästa vecka och makens elever är också lediga så han har också tagit sig ledigt och det är jätteskönt att han har tid att installera oss så här i början.
Annars är det fullt, vi får ständigt höra hur bra vi har det som hittat någon stans att bo, tydligen är det kö till compounderna nu.
Vi har den minsta typen av villa på ca 200 m²! Huset påminner om huset vi hade på Stormvägen i Luleå fast dubbelt så stort – för er som kände oss då.
Hela härligheten täcks av en beige, tjock heltäcknigsmatta, golvet är lite ojämt och det käns som om man är lite ”groggy” när man går omkring. Som väl är har vi inte heltäckningsmatta i köket eller på wc/badrummen!!! Den gör dock att det blir mycket tyst, dottern kan spela hur högt hon vill.
De första dagarna har gått ut på att handla det nödvändigaste till hushållet, samt det mest primära för att göra något åt den super-internationella inredningen – allt går i mörkbrunt ädelträ med stora stoppade möbler, matchande gardiner samt täckande vita nylongardiner. Vårt hus är möblerat i grönt, den är ganska OK, men grannen hade fått helt nytt möblemang bara genom att säga att hon hellre ville ha blått än görnt, så jag tror att jag ska prata med compound-management.
Våra grannar verkar mycket sympatiska, hon är brittiska och han är fansman och de har en liten dotter på 1,5 och ett till på väg. Vi bjöd in dem på lunch i går och det var trevligt. De hade med sig en flaska riktigt vin! Superlyx.
Över lag verkar det lätt att få kontakt med folk, särskilt kvinnor emellan. Vi snackade med ett par, en tysk kvinna med en brittisk make, vid poolen i några minuter och sedan ringde de och bjöd in oss på buffé på tisdag kväll. Frun hade fått låna sin grannes duktige kock! Grannfamiljen till dem var bortresta under Eid men kocken hade inte fått ledigt, utan hade blivit utlånad till våra bekanta!!! Hå, hå, ja, ja... vad säger man... Det ska blir trevligt att gå dit i alla fall.
Dotterns första bakslag har kommit, ett hårt sådant, compoundens Internet-lina är så seg att hennes favorit-comunity inte funkar... Det är trist, hon har ju inte så mycket att göra nu innan hon börjar skolan...
Boendet... har ni ju redan läst en del om säkerheten, men man vänjer sig snabbt, innifrån ser man enbart muren och för det mesta inte ens den. Det är en stor compound vi bor på med ca 300 bostäder. Just nu är det ganska folktomt då det är Eid-lov (slutet på ramadan, och det firas med en veckas ledighet för skolor). Dottern börjar inte skolan förrän nästa vecka och makens elever är också lediga så han har också tagit sig ledigt och det är jätteskönt att han har tid att installera oss så här i början.
Annars är det fullt, vi får ständigt höra hur bra vi har det som hittat någon stans att bo, tydligen är det kö till compounderna nu.
Vi har den minsta typen av villa på ca 200 m²! Huset påminner om huset vi hade på Stormvägen i Luleå fast dubbelt så stort – för er som kände oss då. Hela härligheten täcks av en beige, tjock heltäcknigsmatta, golvet är lite ojämt och det käns som om man är lite ”groggy” när man går omkring. Som väl är har vi inte heltäckningsmatta i köket eller på wc/badrummen!!! Den gör dock att det blir mycket tyst, dottern kan spela hur högt hon vill.
De första dagarna har gått ut på att handla det nödvändigaste till hushållet, samt det mest primära för att göra något åt den super-internationella inredningen – allt går i mörkbrunt ädelträ med stora stoppade möbler, matchande gardiner samt täckande vita nylongardiner. Vårt hus är möblerat i grönt, den är ganska OK, men grannen hade fått helt nytt möblemang bara genom att säga att hon hellre ville ha blått än görnt, så jag tror att jag ska prata med compound-management.
Våra grannar verkar mycket sympatiska, hon är brittiska och han är fansman och de har en liten dotter på 1,5 och ett till på väg. Vi bjöd in dem på lunch i går och det var trevligt. De hade med sig en flaska riktigt vin! Superlyx.
Över lag verkar det lätt att få kontakt med folk, särskilt kvinnor emellan. Vi snackade med ett par, en tysk kvinna med en brittisk make, vid poolen i några minuter och sedan ringde de och bjöd in oss på buffé på tisdag kväll. Frun hade fått låna sin grannes duktige kock! Grannfamiljen till dem var bortresta under Eid men kocken hade inte fått ledigt, utan hade blivit utlånad till våra bekanta!!! Hå, hå, ja, ja... vad säger man... Det ska blir trevligt att gå dit i alla fall.
Dotterns första bakslag har kommit, ett hårt sådant, compoundens Internet-lina är så seg att hennes favorit-comunity inte funkar... Det är trist, hon har ju inte så mycket att göra nu innan hon börjar skolan...
måndag 8 oktober 2007
Ankomst
Kl 01 landade vi i natt i Riyadh. Nu när alla papper äntligen var klara gick det väldigt smidigt. Inga förseningar och alla 100 kg bagage kom fram samtidigt!!!
Så kom vi snabbt till det här med tjänare. Framför bagagevagnarna stod det en grupp mycket små män i gröna overaller som arbetade som bärare, de stod så att de blockerade bagagevagnarna, om man hade velat köra sin vagn själv hade man fått be en av dem att flytta på sig... Endå... när maken kom med en av de små grönklädda i släptåg och den lille, lille, tunne mannen började rycka i våra 30 kilos gigantväskor kändes det väldigt kostigt, han var typ hälften så stor som maken och jag... Å andra sidan hade bärarna med stor säkerhet betraktat maken som supersnål och inte alls uppskattat det det minsta om vi hade hanterat våra väskor själva. Normalt betalar man ca 18 kr, maken betalade 35 kr...
Vi var lite nervösa för inpasseringen, inte för att vi hade något icke tillåtet eller något som vi visste var oklart med vara papper, men i det här landet vet man inte... Jag hade mina migränmediciner med mig och vi hade massor av filmer, böcker och tidnigar i bagaget. Hur saudier ser på dotterns frispråkiga tonårstidningar eller mina säsonger av ”Sex and the City” vet man inte... Kommer man till ”fel” tjänsteman kan man, om inte annat, få vänta väldigt länge medan CD- och DVD-skivor tas i beslag, mediciner och recept inspekteras liksom ALLT annat som kan vara suspekt... En svensk arbetskompis till maken fick samtliga CD och DVDs beslagtagna när han kom ner. Han fick sedan hämta dem någon vecka senare hos en stackars utarbetad tjänsteman som hade till uppgift att titta igenom det beslagtagna materialet för att se att det inte innehöll porr/annat otillbörligt.
Men, nu var det bara för oss att knalla förbi, dottern och jag väl insvepta i våra abayor. Ca 10 meter från passkontrollen dök det upp någon form av polis framför maken. ”Your passports, please”. Här går man ingenstans utan sitt pass eller IKAMA, de stannar en tydligen och kollar hela tiden. När polisen inspekterat våra pass – hur han rimligtvis kunde se att dottern och jag var desamma som i våra pass när vi var insvepta i våra svarta sjalar fattar inte jag - så var det bara att knalla vidare.
Flygplatsen är tydligen väldigt lyxig, maken frågade: ”Såg du fontänerna?” Det hade jag säkert, jag minns dock inte något mer än stora fält av beige, blank marmor/motsvarande, trött och lite skärrad som jag trots allt var.
Vår ”riktiga” chaufför är på semester hemma i Pakistan, det är ramadan, så en chaufför från compundens (bostadsområdets) limousineservice mötte oss. På natten var värmen ganska behaglig, ca 26° och det var inte mycket trafik heller så det gick snabbt att ta sig till compunden.
Även om maken berättat som säkerhetsarrangemangen kring compounden blev jag ganska spak när vi, för att komma in, åkte flera kilometer mellan ett vanligt stängsel med taggtråd så en mindre mur av betongblock och därefter en flera meter hög betongmur, krönt med taggtråd. Infartsvägen är även välutrustad med fartgupp var 20:e meter, TVÅ säkerhetsvaktkontroller – där de verkligen öppnar och kollar i motorhuvuen och under bilen. Men det som fick mig att verkligen sjunka längre ner i sätet var när vi passerade två bemannade tanks, utrustade med kulsprutor på ”locket” samt något annat militärt fordon... Och de var bemannade med VAKNA människor, även på natten... Men det är så det är, en del vill inte ha västerlänningar här. Och här är vi...
Så kom vi snabbt till det här med tjänare. Framför bagagevagnarna stod det en grupp mycket små män i gröna overaller som arbetade som bärare, de stod så att de blockerade bagagevagnarna, om man hade velat köra sin vagn själv hade man fått be en av dem att flytta på sig... Endå... när maken kom med en av de små grönklädda i släptåg och den lille, lille, tunne mannen började rycka i våra 30 kilos gigantväskor kändes det väldigt kostigt, han var typ hälften så stor som maken och jag... Å andra sidan hade bärarna med stor säkerhet betraktat maken som supersnål och inte alls uppskattat det det minsta om vi hade hanterat våra väskor själva. Normalt betalar man ca 18 kr, maken betalade 35 kr...
Vi var lite nervösa för inpasseringen, inte för att vi hade något icke tillåtet eller något som vi visste var oklart med vara papper, men i det här landet vet man inte... Jag hade mina migränmediciner med mig och vi hade massor av filmer, böcker och tidnigar i bagaget. Hur saudier ser på dotterns frispråkiga tonårstidningar eller mina säsonger av ”Sex and the City” vet man inte... Kommer man till ”fel” tjänsteman kan man, om inte annat, få vänta väldigt länge medan CD- och DVD-skivor tas i beslag, mediciner och recept inspekteras liksom ALLT annat som kan vara suspekt... En svensk arbetskompis till maken fick samtliga CD och DVDs beslagtagna när han kom ner. Han fick sedan hämta dem någon vecka senare hos en stackars utarbetad tjänsteman som hade till uppgift att titta igenom det beslagtagna materialet för att se att det inte innehöll porr/annat otillbörligt.
Men, nu var det bara för oss att knalla förbi, dottern och jag väl insvepta i våra abayor. Ca 10 meter från passkontrollen dök det upp någon form av polis framför maken. ”Your passports, please”. Här går man ingenstans utan sitt pass eller IKAMA, de stannar en tydligen och kollar hela tiden. När polisen inspekterat våra pass – hur han rimligtvis kunde se att dottern och jag var desamma som i våra pass när vi var insvepta i våra svarta sjalar fattar inte jag - så var det bara att knalla vidare.
Flygplatsen är tydligen väldigt lyxig, maken frågade: ”Såg du fontänerna?” Det hade jag säkert, jag minns dock inte något mer än stora fält av beige, blank marmor/motsvarande, trött och lite skärrad som jag trots allt var.
Vår ”riktiga” chaufför är på semester hemma i Pakistan, det är ramadan, så en chaufför från compundens (bostadsområdets) limousineservice mötte oss. På natten var värmen ganska behaglig, ca 26° och det var inte mycket trafik heller så det gick snabbt att ta sig till compunden.
Även om maken berättat som säkerhetsarrangemangen kring compounden blev jag ganska spak när vi, för att komma in, åkte flera kilometer mellan ett vanligt stängsel med taggtråd så en mindre mur av betongblock och därefter en flera meter hög betongmur, krönt med taggtråd. Infartsvägen är även välutrustad med fartgupp var 20:e meter, TVÅ säkerhetsvaktkontroller – där de verkligen öppnar och kollar i motorhuvuen och under bilen. Men det som fick mig att verkligen sjunka längre ner i sätet var när vi passerade två bemannade tanks, utrustade med kulsprutor på ”locket” samt något annat militärt fordon... Och de var bemannade med VAKNA människor, även på natten... Men det är så det är, en del vill inte ha västerlänningar här. Och här är vi...
lördag 6 oktober 2007
På väg till slut...
I morgon bär det av. Väskorna packade. Huset städat. Avskedsmiddagar uppätna. Hej-då-samtalen ringda. Nycklar utdelade. Bilar avställda. Post eftersänd. Med mera, med mera!
Även om vi haft mer än väl med tid att förbereda oss så har det blivit mycket att stå i de sista dagarna. Man kan liksom inte tömma kylskåpet i förväg…
Att sända kartonger var svårare – och mycket dyrare – än väntat så vi tar bara med det som ryms i väskor som vi kan ta på planet. Eftersom mycket är så billigt där nere lönar det sig inte att sända ner hushållsattiraljer och sådant, det blir många utflykter till IKEA i stället.
Mina tankar från tidigare i somras om svenska flaggor och liknade nationalistiska uttryck har tvärdött ”rondellhunds-döden”. Nu är det på sin höjd en liten bordsflagga som får följa med…
Det vi tar med nu är många oinramade foton och bilder. En del favoritböcker och filmer, recept och så sommarkläder naturligtvis.
När maken kom hem senast köpte han med sig två abayor – de svarta rockar och sjalar som kvinnor måste ha på sig utanför hemmet. Västerländska kvinnor förväntas dock inte täcka över ansiktet… Alltid något. Vi behöver inte ha dem på oss inne på compounden (det västerländska bostadsområde som vi bor i). Men så fort vi ska utanför området måste både jag och dottern (14 år) ha den på.
I skolan behöver dottern inte ha abaya. Där är det skoluniform som råder och den är ytterst oformell. Svarta byxor eller kjol (ej jeans) som går nedanför knäet och skolans ljusblå tenniströja. Jag bad maken att köpa några tröjor till dottern när han ändå var där och betalade skolavgiften för ett par veckor sedan. Damen på expeditionen gav då det något förvånande rådet, att det var bättre att vänta tills dottern var med, så att det blev ”rätt stil” på tenniströjan… Det går nämligen mode även i skoluniformen!!!
Även om vi haft mer än väl med tid att förbereda oss så har det blivit mycket att stå i de sista dagarna. Man kan liksom inte tömma kylskåpet i förväg…
Att sända kartonger var svårare – och mycket dyrare – än väntat så vi tar bara med det som ryms i väskor som vi kan ta på planet. Eftersom mycket är så billigt där nere lönar det sig inte att sända ner hushållsattiraljer och sådant, det blir många utflykter till IKEA i stället.
Mina tankar från tidigare i somras om svenska flaggor och liknade nationalistiska uttryck har tvärdött ”rondellhunds-döden”. Nu är det på sin höjd en liten bordsflagga som får följa med…
Det vi tar med nu är många oinramade foton och bilder. En del favoritböcker och filmer, recept och så sommarkläder naturligtvis.
När maken kom hem senast köpte han med sig två abayor – de svarta rockar och sjalar som kvinnor måste ha på sig utanför hemmet. Västerländska kvinnor förväntas dock inte täcka över ansiktet… Alltid något. Vi behöver inte ha dem på oss inne på compounden (det västerländska bostadsområde som vi bor i). Men så fort vi ska utanför området måste både jag och dottern (14 år) ha den på.I skolan behöver dottern inte ha abaya. Där är det skoluniform som råder och den är ytterst oformell. Svarta byxor eller kjol (ej jeans) som går nedanför knäet och skolans ljusblå tenniströja. Jag bad maken att köpa några tröjor till dottern när han ändå var där och betalade skolavgiften för ett par veckor sedan. Damen på expeditionen gav då det något förvånande rådet, att det var bättre att vänta tills dottern var med, så att det blev ”rätt stil” på tenniströjan… Det går nämligen mode även i skoluniformen!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)