Ankomst

Kl 01 landade vi i natt i Riyadh. Nu när alla papper äntligen var klara gick det väldigt smidigt. Inga förseningar och alla 100 kg bagage kom fram samtidigt!!!

Så kom vi snabbt till det här med tjänare. Framför bagagevagnarna stod det en grupp mycket små män i gröna overaller som arbetade som bärare, de stod så att de blockerade bagagevagnarna, om man hade velat köra sin vagn själv hade man fått be en av dem att flytta på sig... Endå... när maken kom med en av de små grönklädda i släptåg och den lille, lille, tunne mannen började rycka i våra 30 kilos gigantväskor kändes det väldigt kostigt, han var typ hälften så stor som maken och jag... Å andra sidan hade bärarna med stor säkerhet betraktat maken som supersnål och inte alls uppskattat det det minsta om vi hade hanterat våra väskor själva. Normalt betalar man ca 18 kr, maken betalade 35 kr...

Vi var lite nervösa för inpasseringen, inte för att vi hade något icke tillåtet eller något som vi visste var oklart med vara papper, men i det här landet vet man inte... Jag hade mina migränmediciner med mig och vi hade massor av filmer, böcker och tidnigar i bagaget. Hur saudier ser på dotterns frispråkiga tonårstidningar eller mina säsonger av ”Sex and the City” vet man inte... Kommer man till ”fel” tjänsteman kan man, om inte annat, få vänta väldigt länge medan CD- och DVD-skivor tas i beslag, mediciner och recept inspekteras liksom ALLT annat som kan vara suspekt... En svensk arbetskompis till maken fick samtliga CD och DVDs beslagtagna när han kom ner. Han fick sedan hämta dem någon vecka senare hos en stackars utarbetad tjänsteman som hade till uppgift att titta igenom det beslagtagna materialet för att se att det inte innehöll porr/annat otillbörligt.

Men, nu var det bara för oss att knalla förbi, dottern och jag väl insvepta i våra abayor. Ca 10 meter från passkontrollen dök det upp någon form av polis framför maken. ”Your passports, please”. Här går man ingenstans utan sitt pass eller IKAMA, de stannar en tydligen och kollar hela tiden. När polisen inspekterat våra pass – hur han rimligtvis kunde se att dottern och jag var desamma som i våra pass när vi var insvepta i våra svarta sjalar fattar inte jag - så var det bara att knalla vidare.

Flygplatsen är tydligen väldigt lyxig, maken frågade: ”Såg du fontänerna?” Det hade jag säkert, jag minns dock inte något mer än stora fält av beige, blank marmor/motsvarande, trött och lite skärrad som jag trots allt var.

Vår ”riktiga” chaufför är på semester hemma i Pakistan, det är ramadan, så en chaufför från compundens (bostadsområdets) limousineservice mötte oss. På natten var värmen ganska behaglig, ca 26° och det var inte mycket trafik heller så det gick snabbt att ta sig till compunden.

Även om maken berättat som säkerhetsarrangemangen kring compounden blev jag ganska spak när vi, för att komma in, åkte flera kilometer mellan ett vanligt stängsel med taggtråd så en mindre mur av betongblock och därefter en flera meter hög betongmur, krönt med taggtråd. Infartsvägen är även välutrustad med fartgupp var 20:e meter, TVÅ säkerhetsvaktkontroller – där de verkligen öppnar och kollar i motorhuvuen och under bilen. Men det som fick mig att verkligen sjunka längre ner i sätet var när vi passerade två bemannade tanks, utrustade med kulsprutor på ”locket” samt något annat militärt fordon... Och de var bemannade med VAKNA människor, även på natten... Men det är så det är, en del vill inte ha västerlänningar här. Och här är vi...