Hej då!

Midsommarafton firade vi ute i öknen på fossiljakt med goda vänner. Bara dottern var kvar hemma och sov då hon avslutat sina slutexamens. Vi åkte vid sex på morgonen för att komma ut före den värsta hettan och vi hade en underbar dag. Våra vänners vänner är japaner som är oerhört kunniga om öknen och de tillbringar mycket tid där ute så de visste precis hur vi skulle åka för att komma till bra områden. Det är bra med en terränggående bil, vi har verkligen haft nytta av vår bensinslukande, fyrhjulsdrivna SUV. (Fast vatten är dyrare än bensin, bensinen kostar ungefär 1kr litern medan dricksvatten kostar 1.50 kr litern, så det är mest miljön man tänker på…)

Hettan har stigit till nya höjder, termometern på bilen har visat +49 C, och det är bara för varmt för mig. Det är ju inte så varmt hela tiden oftast är det mellan 42-45 C, det är torr hetta, luftfuktigheten är ca 10%, men tro mig det är varmt i alla fall… Vi spelad golf en sista gång här nere en tidig morgon, och det var ganska OK medan vi höll på, vi var klara vid 13-tiden och hade laddat med mycket vätskeersättning, men efteråt blev jag sjuk med akut huvudvärk och frossa – hemskt.

Så är det de sista dagarna som återstår av familjens tid i Riyadh. I övermorgon går flyget tillbaka till Sverige och just nu sitter vi och väntar på att flyttfirman ska komma och packa det vi skeppar tillbaka till Sverige.

Just nu sitter vi i ett hus i flyttkaos. Vi anlände med tre resväskor och har på mindre än ett år samlat på oss så ohyggligt mycket prylar, och då lämnar vi ändå mycket på makens nya compound och dottern och jag tog med oss en del hem när vi var hemma i påsk.

Det har varit ett fantasiskt år, men hela familjen är glada över att komma hem till Sverige nu. Maken ska ju tillbaka ner så vi säger inte definitivt farväl till Saudi, men först blir det en tid hemma innan det nya tvåårskontraktet tar vid.

Vett och etikett i Saudi

Det var bara någon generation sedan saudierna bodde i tält och fortfarande är det vanligt att man äter med händerna, att äta med kniv och gaffel, upplevs som krångligt och helst äter saudiern med gaffel eller sked och med hjälp av höger handen och en bit bröd av typen mjukt tunnbröd. Vänsterhanden används vid toalettbesök och den anses därför som oren och man använder den absolut inte vid matbordet. Saudier blir äcklade om man använder vänsterhanden när man äter tillsammans och påpekar vänligt att man bör använda högerhanden. Det uppfattas till och med som stötande eller direkt förolämpande om en saudier överlämnar något till en annan saudier med vänsterhanden. En anställd på skolan där maken arbetar lämnade över ett dokument till en elev med vänsterhanden och det blev ett väldigt liv. Eleven kände sig kränkt och de andra eleverna reagerade starkt. Nu vet de saudier som arbetar med västerlänningar att vi inte känner till detta så de skulle antagligen inte reagera så starkt om det var en västerlänning som överräckt något med fel hand men saudier emellan...

Att se män gå och hålla handen är inte så ovanligt här. I shoppingcenter ser man män som strosar omkring hand i hand (och de är INTE öppet homosexuella – det är inte accepterat på något enda vis enligt lagarna här) och man ser även arbetskamrater som i arbetet går och håller varandra i handen. I bland kan det se lite komiskt ut, som när jag för några dagar sedan såg en lägre chef på Carrefour som småsprang bredvid en högre chef och försöker fånga den högre chefens hand. Den högre chefen var tydligt inte så intresserad av att vilja visa på ett så vänskapligt förhållande till sin yngre kollega, så han ”smet undan” med sin hand hela tiden. Jag vet inte om tv-bilderna sändes i Sverige när USAs president och Saudis kung gick och höll varandra i handen vid ett officiellt besök, men här och på CNN och BBC Middle East visades de flitigt.

Man håller gärna kvar handen efter hälsningen medan man fortsätter att prata, att dra tillbaka den anses som ovänligt. Maken har fått lära om och finner sig numera i att hans hand hålls kvar efter hälsningen medan samtal sker. Det är också tecken på tillgivenhet och uppskattning att klappa eller hålla handen på armar eller axlar och rygg medan man samtalar.

Hälsningsceremonin här är över lag mer fysisk än vad vi är vana vid. Varje dag hälsar arbetskamrater på varandra genom att ta i hand och utbyta minst tre kindpussar – riktiga pussar, inte någon luftpuss vid sidan av örat, här inte (detta gäller även män, det är ju för det mesta de som arbetar). Kvinnor så väl som män pussar på varandra (men bara kvinna – kvinna eller man – man, ABSOULT ALDRIG en kvinna och man som inte är gifta!!!) för att visa sin välvilja, hur många gånger beror på hur nära man är varandra. Vänner kan pussar två gånger på var kind och om man känner varandra väl så avslutas det hela med att man ”låtsaspussas” med ansiktena mot varandra, näsorna några centimeter ifrån varandra. Är man riktigt goda vänner kan saudier pussa varandra på huvudet eller till och med gnugga näsorna mot varandra.

Det där med att pussa på huvudet hade jag aldrig sett förrän en elev försökte pussa maken på pannan. Dröm om min förvåning då eleven, mitt i en ström av ord, tog sats och hoppade upp med sitt huvud mot makens huvud. Det som hände var att eleven - som är en liten, spenslig men ytterst spontan herre i 20 årsåldern - i sin iver att be om ursäkt riktigt ordentligt försökte nå upp och pussa på makens panna. Eleven hade nämligen förorsakat att hela elevgruppen nästan missade ett flyg och nu visste han inte till sig av välvilja och ödmjukhet. Maken var dock rejält irriterad på eleven och ville inte alls låta sig bli pussad på huvudet så hela situationen var ytterst frustrerande för eleven – men även för maken som mitt i all sin svenskhet helst vill ha en meter till närmsta människa.

Hus och hem för saudier…

Riyadh är en gigantisk stad med ca 5 miljoner invånare. Som mest består den dock av trevåningshus, det är förvånansvärt sällan man ser större höghus med lägenheter, de höghus man ser är oftast kontorsbyggnader. De hus som ligger utmed gatorna har som regel en affärslokal i bottenvåningen och sedan bostad uppe på denna. Alla hus här är av betong och de flesta är målade i en beige färgskala, praktiskt med tanke på all sand som yr omkring när det blåser. Husen har som regel små och få fönster med galler och platta tak där det i stort sett alltid finns en parabol och en vattentank.

Husen är stora till ytan, uppskattningsvis från 500 m2 och uppåt! Bostadshus som inte har en affärslokal på nedre plan är utan undantag omgärdade av en hög mur. Oftast ser man endast en bit av övervåningen och taket som sticker upp över muren. I muren finns det några ingångar som ofta har mycket utsirade gallergrindar – dock är de täckta så att man inte ser in. Detta är ett slutet samhälle och vad som sker i hemmet har ingen mer än familjen med att göra. Privatlivet (privacy) är oerhört viktigt och går inte att betona nog mycket.

Bebyggelsen är friskt blandad, runtomkring och mellan shoppinggallerior ligger bostadshus blandat med banker och myndighetskontor – och naturligtvis moskeer. Det ligger gott om privata villor nere i centrala Riyadh mitt bland de gigantiska motorlederna och de få höghus som faktiskt finns där.

Det byggs i ett rasande tempo, Riyadh expanderar med 250 000 invånare per år och ofta känns det som att hela Riyadh är en enda stor byggarbetsplats. Man åker genom enorma områden som bara består av lyktstolpar och vägar, inga hus har ännu hunnit byggas, men om ett år är det säkert fullt.

För mig framstår staden som en lekplats för arkitekter. Det finns byggnader i alla tänkbara utföranden. Jag har sett två byggnader utformade som båtar (som stora finlandsfärjor - vi befinner oss mitt i landet, 700 meter över havet och mitt ute i öknen!!!), en annan byggnad är som ett rymdskepp och sedan finns allt däremellan, har du bara pengar så tror jag inte att det finns någon stadsarkitekt som stoppar dig.

Och pengar finns det Saudi är ett rikt land och det finns naturligtvis fantastiska palats här, marmorpalats i grekiskinspirerade byggnationer med hur mycket krusiduller, pelare, fönsternischer, utbyggnader, vinklar och vår och allt man möjligtvis kan tänka sig sätta på ett hus – förlåt palats. Och då ser man fortfarande endast toppen av huset, muren, ni vet…

När man ser stora hus är det inte så ovanligt att man ser att det ligger två eller tre hus bakom samma mur. Då är det ofta så att mannen som äger husen har flera hustrur och att varje hustru har sitt eget hus. Detta är inte alls så ovanligt som vi kan tro. Maken känner två saudiska män, båda i femtioårsåldern som vardera har två fruar. Som vi har förstått det, är det oftast förmögna män som har råd att ha flera fruar (en man får enligt lagen ha max fyra hustrur). En förutsättning för att ha flera hustrur är att mannen ska kunna behandla alla fruarna rättvist, därav ett hus per fru.

Men allt är inte palats här. På vägen ut till golfbanan åkte vi, tills för några veckor sedan, igenom ett stort ökenområde där det fanns massor av beduintält. I vissa av tälten bodde tydligen människor permanent, medan andra verkade används av familjer som ”helgstugor” dit familjen åkte på helgerna. De flesta tälten (och ganska många ruckel) omgavs av uppskyfflade sandmurar, gigantiska parabolantenner, hagar för kameler och får, luftkonditioneringsapparater, fotbollsplaner - och tyvärr - mindre sopberg. Även i detta område kunde man se flera tält (eller ruckel) bakom respektive sandmur. I tältsammanhang behöver detta inte betyda flera fruar, det kan också vara olika avdelningar för kvinnor och män att umgås i. Kvinnor och män umgås inte i samma rum, inte ens om man tillhör samma familj. Nu är de flesta av tälten borta, ägarna har tydligen flyttat till svalare trakter under sommaren.

Det finns också områden dit varken vi västerlänningar eller saudier åker frivilligt. Det är områdena där många av de fattiga gästarbetarna bor, slumområden. Dessa befolkas av de hundratusentals fattiga arbetare som varje år kommer från Bangladesh, Sri Lanka, Pakistan, Malaysia och Afghanistan. Dessa tjänar kring 500 – 750 svenska kronor i månaden. Av detta ger de hälften av sin lön till maffian som styr området och dessutom förväntas de flesta försörja sin familj i hemlandet. Då blir det inte mycket kvar till att täcka boendekostnad.

Fotboll!

Fotboll är stort Saudiarabien. Här i Riyadh finns två välmeriterade lag och här om veckan var det derby. Makens elever tyckte att det var en bra tillställning att ta med maken och makens kollega på så en torsdagseftermiddag bar det av mot den gigantiska fotbollsarenan.

En elev hann ringa sju gånger, i totalt exalterat tillstånd, på mobilen för att höra hur långt maken och kollegan kommit på vägen innan de var framme vid mötesplatsen – en kvart i förväg (och här kan väl ärligt tilläggas att punktlighet inte har något större värde i detta land…).

Arenan var ”knökfull”. Maken och hans kollega kände sig tämligen ”ensamma”, som de enda västerlänningarna i den proppfulla arenan, naturligtvis var där endast män. Alla i traditionell klädsel med vit lång skjorta, röd-vit huvudduk och svarta ringar uppe på skulten. Men dagen till ära utsmyckade med diverse supporterattiraljer, halsdukar, hattar, vimplar med mera i respektive lags färger.

Det ena laget hade blå och vita dräkter och kallades hånfullt för Nivea av motståndarna, som hade gula och blå dräkter och var det lag som de flesta av makens elever hejade på. Det visade sig att maken, kollegan och eleverna hade platser på det gul-blåa ”apberget”, bland de mest entusiastiska supportrarna.

Supportrarna var dock mycket vänliga mot de gästande västerlänningarna och maken och kollegan blev mycket uppmärksammade, till och med av ett inhemskt tv-bolag. Främmande saudier kom fram och ville bli fotograferade tillsammans med dem och när de fick reda på att de var svenskar skrek de ”Zlatan” och ”Henke Larsson”. Iförda gul-blåa halsdukar och hattar hamnade maken och kollegan till och med på det gul-blåa lagets supporter-webbplats (tyvärr har vi inte lyckats få fram någon länk).

När så spelet drog i gång, med en europeisk domare, sparades det inte på krutet, det var ett liv utan dess like. När det gul-blåa laget gjorde det första målet flög alla svarta ringar (de som saudier har på huvudet ovanpå huvudduken) i luften och alla runtomkring maken stod upp och hoppade på bänkarna och skrek. Alla utom en av makens elever, som satt ner och grät så att hela karlen skakade, med händerna för ansiktet. Så rörande kan det vara när favoritlaget gör mål.

Det gul-blåa laget vann och maken och kollegan bestämde sig för att ta supporterhalsdukarna och hattarna på sig på jobbet dagen efter. Jublet blev stort, från dem som hejade på det laget, medan en elev från en annan kurs kom fram och i förtroende tyckte att lärarna inte kunde föremjuka sig på det sättet – att ha DET lagets färger på sig! Förstod de verkligen hur det såg ut?!

På mässan Janadriya

Varje vår hålls en stor utomhusmässa som visar den traditionella Saudiarabiska kulturen, den kallas Janadriya.

Vi hade hört talas om den under lång tid och såg mycket fram emot att besöka den. Det är en stor och uppskattad begivenhet även för saudier. För många år sedan var mässan öppen för västerlänningar en speciell dag men av säkerhetsskäl är det inte så längre (bättre terrorläge kan ju knappast tänkas än att samla oss alla på ett ställe en dag…). Det gjorde att vi inte kunde besöka den med våra män utan vår compound ordnade en resa dit en dag då mässan var öppen endast för kvinnor.

I och med att det var öppet endast för kvinnor hade de flesta arabiska kvinnor inte täckt ansiktet och det underlättar kontakten en hel del. Flera kvinnor kom fram och erbjöd sig att tolka vid stationer där man inte talade engelska, en del lämnade till och med sina mobilnummer utifall vi skulle behöva hjälp senare under dagen. Vi blev framsläppta där det var folksamlingar så att vi västerlänningar skulle se ordentligt och vi blev bjudna på massor av smakprover. I tälten kunde man se hur arabiskt bröd bakades, hur mjölet maldes, och traditionellt hantverk. På området fanns till exempel kameldrivna vattenbrunnar, mängder med traditionella arabiska kläder och smycken, men även en mängd av krimskrams, cowboy-hattar, godis, t-shirts, kepsar med mera.

De saudiska kvinnorna var så otroligt vänliga och de ville så uppenbart att vi skulle förstå dem och förstå deras kultur. Det var en öppenhet och välvilja som jag aldrig upplevt här förut och den var rörande.

I en byggnad visades hur ett traditionellt bröllop går till. Vi hörde hög musik från en byggnad och det var en lång kö för att komma in, men vi släpptes in ganska snabbt. Väl inne var det trångt och oerhört varmt då massor av kvinnor redan satt på marken på en innergård och många fler stod runt om den. Vi puffades fram till ett litet podium och övertalades att sitta på en rad stolar som fanns uppe på podiet. Så fördes ”bruden” in av sin ”mor” och satt på podiet bredvid oss västerländska kvinnor. Då började traditionell arabisk musik spelas, högt, högt av afrikanska kvinnor och alla andra kvinnor började dansa och ropa höga drillande skrik. Bland kvinnorna närmast oss fanns en klass med unga kvinnor i någon form av skoluniform och de dansade med en otrolig energi och glädje. De ville att vi skulle dansa med dem, men det kändes så pinsamt… Men, efter många försök från deras sida tyckte jag att vi bara måste. Så vi gick ut i innergården och dansade med de unga flickorna. Alla andra kvinnor stod runt i en ring och klappade och skrek och det var ett otroligt liv och samtidigt så otroligt rörande, de ville så gärna visa oss sina traditioner och just dessa kvinnor ville så oerhört gärna att vi skulle förstå dem. Jag höll på att börja gråta samtidigt som jag höll deras framsträckta händer och dansade med dem i den enorma hettan mitt i den öronbedövade musiken… De här flickorna borde få dansa fritt med vem de vill, var de vill…

Efteråt knuffade flickorna från skolklassen in oss i ett avskilt rum och tog foton på oss alla tillsammans med sina ultramoderna mobiler, genomsvettiga av dansen höll vi om varandra och gjorde tummen upp.

Jag har foton men jag vågar inte publicera dem här då flickorna kanske kan spåras via sina uniformer och kanske råka illa ut. Därför publicerar jag en annan bild av ett gäng patriotiska flickor. De har gröna och vita specialsydda abayor, som den saudiska flaggan, och närmast hjärtat bär de en bild av den saudiske kungen.

En fantastisk dag som jag aldrig ska glömma. Kanske kan vi förstå varandra i alla fall? Är vi lika öppna, trots att vi är obeslöjade?

Sandstorm

Våren är sandstormens tid. Jag uppskattar att ungefär 1/3 av dagarna i mars och april har varit disiga dagar, och är det disigt är det inte på grund av fukt - utan på grund av damm som yr.

Sanddis är den vanligaste formen av sandstorm. En ganska odramatisk händelse som bara leder till synnerligen ful ”beigehet”, irritation och huvudvärk. Fulhet och irritation eftersom dammet ”geggar ner” ögonlinser, pool och fontäner, och dessutom gör att man inte så gärna solar. Dammet gör också att allt som är utomhus; bilar, blommor, träd, fönster, hus med mera, blir beige-dammigt. Att det orsakar huvudvärk är min egen idé, då diset också håller kvar alla avgaser och utsläpp på marknivå, vilket jag tror orsakar huvudvärk.

I torsdags utvecklades dock en mer dramatisk form av sandstorm (som i viss mån kan jämföras med det dramatiska förlopp man ser på film). På en timme hade det blåst upp kraftigt och hela himlen blev röd, det yrde så till den milda grad att det även kom in en ansenlig mängd sanddamm inne i huset. Absolut allt i hela huset blev täckt av damm.

Maken och jag hade varit ute på en golfbana som ligger en bit ut i öknen och när vi skulle åka hem genom öknen i sandstormen var jag oerhört tacksam för att vi köpt en SUV. Man kan tycka att det är fånigt med en bil som har fyrhjulsdrift och kompass, men här har man faktiskt användning för det och jag var mycket tacksam. Vi såg inte längre än maximalt fem till tio meter framåt på den lilla ”väg” som leder mot staden från golfbanan.

Vi har fått lära oss att man ska smörja in bilen med diskmedel när man ska ut och köra längre sträckor genom öknen, annars blästrar sanden bilen. Först fick vi höra att man skulle smörja in bilen med Vaselin. Ambitiöst smordes alltså bilen in med tjocka lager av Vaselin när vi körde till Bahrain första gången. Mannen som tvättar bilen tyckte dock inte att det var en bra idé - fick vi reda på när vi kom tillbaka… Att få bort den ”gegga” som Vaselinet och sanden bildade orsakade säkert mer slitage än vad den ganska milda sandstorm vi körde genom hade orsakat. Men, diskmedel är bra!

Bilar måste servas med 500 mils intervall och ägare till ömt omvårdade motorcyklar har berättat hemska historier om hur sanden har ”polerat” bort all krom på de älskade klenoderna, då någon stackare blivit överraskade av sandstorm när han varit ute och kört. För att skydda de högt aktade motorcyklarna från allt för mycket damm, när de inte används, förvaras en del motorcyklar inne i husen – till och med inne i vardagsrum!

Det kan låta komiskt, men faktum är att allt det sanddamm som ständigt finns i luften vare sig det är sandstorm eller inte naturligtvis sliter på människor såväl som mekanik.

På restaurang i Riyadh

Så fort det går att komma tillbaka i lunken här nere. Det kändes lite vemodigt att åka tillbaka efter en mycket trevlig vistelse i Sverige. Att vara tillbaka på besök i svenska skolan var precis som dottern mindes – fast bättre! Även jag kände saknad när jag lämnade min arbetsplats, det är trevligt att höra till… Och så jätteroligt att träffa alla kamrater, om än som hastigast. Tack för att ni kommer ihåg mig och för att jag känner mig välkommen tillbaka! Det ska bli roligt att börja jobba igen. Men, ännu har jag en tid kvar här, och jag har ett liv här också. Vips så kommer det att vara höst och november med en oändlig räcka med vardagar.

Vi har inte hittat någon uttalat saudisk restaurang, vill man äta mat från regionen är det libanesiska restauranger som gäller. Annars finns gott om indiska, italienska, turkiska, thailändska, kinesiska och japanska restauranger i varierande prisklasser.

Alla stora internationella (amerikanska) matkedjor finns representerade på de många ”Fod Courts” som ligger i de gigantiska köpcentren. Det är Pizza Hut, Dominos Pizza, Kentucky Fried Chicken, Steak House, Taco Bell, McDonalds, Burger King, Starbucks Coffee House, Dunkin Dounuts m.fl. som gäller.

Det som skiljer en McDonalds – och för den delen vilken annan restaurang som helst - i Riyadh från en McDonalds i Stockholm, är att disken där man beställer är avdelad med en skärm. Ovanför ena delen finns en skylt med texten: ”Family” Här ska kvinnor och barn samt män i sällskap av kvinnor beställa. På andra sidan skärmen hänger en skylt med texten: ”Singels” Här ska män utan sällskap av sina fruar och familjer beställa.

När man så har beställt är avdelningen där man äter strikt uppdelad i ”Single section” för män utan sällskap och ”Family Section”. Kvinnor får inte sitta ute på offentliga platser och äta, typ på ute serveringar eller i den öppna ytan mitt i en ”Food Court”. Det finns istället ett särskilt rum för kvinnor och familjer och oftast är även det rummet uppdelat i små bås med gardiner eller skärmar som man kan dra för medan man äter. Det vandrar runt sedlighetspoliser som kontrollerar att skärmarna är ordentligt fördragna och att familjerna endast består av familjemedlemmar. Oftast föregås sedlighetspolisen av oerhört generade kypare som under ivriga ursäkter drar för och täpper till alla eventuella kikhål.

Varför är det då såhär? Jo, kvinnors privatliv måste skyddas till varje pris. Enligt konventionen tycker kvinnor inte ens om att främmande kvinnor ser att de äter, det är privat, endast för den absolut närmaste familjen att se. På de ytterligt få ställen där ”Family Section” inte har några bås, utan bara en öppen yta (fortfarande i ett slutet rum), ser man därför kvinnor som sitter och äter medan de håller upp slöjan en bit utanför ansiktet för att komma åt munnen.

Naturligtvis kan inga kompisgäng bestående av killar och tjejer eller män och kvinnor, som inte är gifta med varandra, gå ut och äta tillsammans. Ett gäng ungdomar från den Amerikanska skolan försökte sig på en liten tradition som bestod av att på onsdagar (våra fredagar)efter skolan gå ut och äta chili tillsammans, killar och tjejer – instängda på ”Family Section” som syskon. Efter ett tag uppmärksammades detta av sedlighetspolisen som en onsdag dök upp och blev fullkomligt galen. Han skrek och skrek på dem tills alla ungdomarna hade ringt dit sina föräldrar och blivit hemhämtade.

Det framstår som att kvinnorna göms undan, och visst är det så, men faktum är att många ensamma män kan bli ganska illa bemötta, ensamma män är inte norm. De ska inte vara ute och ränna (och jaga kvinnor…). Familjen är där kvinnan är, och det är familjen som är normen i Saudi. ”Single section” finns inte alltid och på vissa ställen släpps inte ensamma yngre män in, inte saudier och inte västerlänningar. Det är ”Family Section” är som premieras. Den är större och bättre – enligt maken som sett båda sidorna…

På bilden ser ni ”Family Section” på IKEA-restaurangen i Riyadh. Det är enda restaurangen (i hela Saudi???) där man förväntas bära bort sin egen bricka, en del saker är sig lika världen över.