Hej då!

Midsommarafton firade vi ute i öknen på fossiljakt med goda vänner. Bara dottern var kvar hemma och sov då hon avslutat sina slutexamens. Vi åkte vid sex på morgonen för att komma ut före den värsta hettan och vi hade en underbar dag. Våra vänners vänner är japaner som är oerhört kunniga om öknen och de tillbringar mycket tid där ute så de visste precis hur vi skulle åka för att komma till bra områden. Det är bra med en terränggående bil, vi har verkligen haft nytta av vår bensinslukande, fyrhjulsdrivna SUV. (Fast vatten är dyrare än bensin, bensinen kostar ungefär 1kr litern medan dricksvatten kostar 1.50 kr litern, så det är mest miljön man tänker på…)

Hettan har stigit till nya höjder, termometern på bilen har visat +49 C, och det är bara för varmt för mig. Det är ju inte så varmt hela tiden oftast är det mellan 42-45 C, det är torr hetta, luftfuktigheten är ca 10%, men tro mig det är varmt i alla fall… Vi spelad golf en sista gång här nere en tidig morgon, och det var ganska OK medan vi höll på, vi var klara vid 13-tiden och hade laddat med mycket vätskeersättning, men efteråt blev jag sjuk med akut huvudvärk och frossa – hemskt.

Så är det de sista dagarna som återstår av familjens tid i Riyadh. I övermorgon går flyget tillbaka till Sverige och just nu sitter vi och väntar på att flyttfirman ska komma och packa det vi skeppar tillbaka till Sverige.

Just nu sitter vi i ett hus i flyttkaos. Vi anlände med tre resväskor och har på mindre än ett år samlat på oss så ohyggligt mycket prylar, och då lämnar vi ändå mycket på makens nya compound och dottern och jag tog med oss en del hem när vi var hemma i påsk.

Det har varit ett fantasiskt år, men hela familjen är glada över att komma hem till Sverige nu. Maken ska ju tillbaka ner så vi säger inte definitivt farväl till Saudi, men först blir det en tid hemma innan det nya tvåårskontraktet tar vid.

Vett och etikett i Saudi

Det var bara någon generation sedan saudierna bodde i tält och fortfarande är det vanligt att man äter med händerna, att äta med kniv och gaffel, upplevs som krångligt och helst äter saudiern med gaffel eller sked och med hjälp av höger handen och en bit bröd av typen mjukt tunnbröd. Vänsterhanden används vid toalettbesök och den anses därför som oren och man använder den absolut inte vid matbordet. Saudier blir äcklade om man använder vänsterhanden när man äter tillsammans och påpekar vänligt att man bör använda högerhanden. Det uppfattas till och med som stötande eller direkt förolämpande om en saudier överlämnar något till en annan saudier med vänsterhanden. En anställd på skolan där maken arbetar lämnade över ett dokument till en elev med vänsterhanden och det blev ett väldigt liv. Eleven kände sig kränkt och de andra eleverna reagerade starkt. Nu vet de saudier som arbetar med västerlänningar att vi inte känner till detta så de skulle antagligen inte reagera så starkt om det var en västerlänning som överräckt något med fel hand men saudier emellan...

Att se män gå och hålla handen är inte så ovanligt här. I shoppingcenter ser man män som strosar omkring hand i hand (och de är INTE öppet homosexuella – det är inte accepterat på något enda vis enligt lagarna här) och man ser även arbetskamrater som i arbetet går och håller varandra i handen. I bland kan det se lite komiskt ut, som när jag för några dagar sedan såg en lägre chef på Carrefour som småsprang bredvid en högre chef och försöker fånga den högre chefens hand. Den högre chefen var tydligt inte så intresserad av att vilja visa på ett så vänskapligt förhållande till sin yngre kollega, så han ”smet undan” med sin hand hela tiden. Jag vet inte om tv-bilderna sändes i Sverige när USAs president och Saudis kung gick och höll varandra i handen vid ett officiellt besök, men här och på CNN och BBC Middle East visades de flitigt.

Man håller gärna kvar handen efter hälsningen medan man fortsätter att prata, att dra tillbaka den anses som ovänligt. Maken har fått lära om och finner sig numera i att hans hand hålls kvar efter hälsningen medan samtal sker. Det är också tecken på tillgivenhet och uppskattning att klappa eller hålla handen på armar eller axlar och rygg medan man samtalar.

Hälsningsceremonin här är över lag mer fysisk än vad vi är vana vid. Varje dag hälsar arbetskamrater på varandra genom att ta i hand och utbyta minst tre kindpussar – riktiga pussar, inte någon luftpuss vid sidan av örat, här inte (detta gäller även män, det är ju för det mesta de som arbetar). Kvinnor så väl som män pussar på varandra (men bara kvinna – kvinna eller man – man, ABSOULT ALDRIG en kvinna och man som inte är gifta!!!) för att visa sin välvilja, hur många gånger beror på hur nära man är varandra. Vänner kan pussar två gånger på var kind och om man känner varandra väl så avslutas det hela med att man ”låtsaspussas” med ansiktena mot varandra, näsorna några centimeter ifrån varandra. Är man riktigt goda vänner kan saudier pussa varandra på huvudet eller till och med gnugga näsorna mot varandra.

Det där med att pussa på huvudet hade jag aldrig sett förrän en elev försökte pussa maken på pannan. Dröm om min förvåning då eleven, mitt i en ström av ord, tog sats och hoppade upp med sitt huvud mot makens huvud. Det som hände var att eleven - som är en liten, spenslig men ytterst spontan herre i 20 årsåldern - i sin iver att be om ursäkt riktigt ordentligt försökte nå upp och pussa på makens panna. Eleven hade nämligen förorsakat att hela elevgruppen nästan missade ett flyg och nu visste han inte till sig av välvilja och ödmjukhet. Maken var dock rejält irriterad på eleven och ville inte alls låta sig bli pussad på huvudet så hela situationen var ytterst frustrerande för eleven – men även för maken som mitt i all sin svenskhet helst vill ha en meter till närmsta människa.

Hus och hem för saudier…

Riyadh är en gigantisk stad med ca 5 miljoner invånare. Som mest består den dock av trevåningshus, det är förvånansvärt sällan man ser större höghus med lägenheter, de höghus man ser är oftast kontorsbyggnader. De hus som ligger utmed gatorna har som regel en affärslokal i bottenvåningen och sedan bostad uppe på denna. Alla hus här är av betong och de flesta är målade i en beige färgskala, praktiskt med tanke på all sand som yr omkring när det blåser. Husen har som regel små och få fönster med galler och platta tak där det i stort sett alltid finns en parabol och en vattentank.

Husen är stora till ytan, uppskattningsvis från 500 m2 och uppåt! Bostadshus som inte har en affärslokal på nedre plan är utan undantag omgärdade av en hög mur. Oftast ser man endast en bit av övervåningen och taket som sticker upp över muren. I muren finns det några ingångar som ofta har mycket utsirade gallergrindar – dock är de täckta så att man inte ser in. Detta är ett slutet samhälle och vad som sker i hemmet har ingen mer än familjen med att göra. Privatlivet (privacy) är oerhört viktigt och går inte att betona nog mycket.

Bebyggelsen är friskt blandad, runtomkring och mellan shoppinggallerior ligger bostadshus blandat med banker och myndighetskontor – och naturligtvis moskeer. Det ligger gott om privata villor nere i centrala Riyadh mitt bland de gigantiska motorlederna och de få höghus som faktiskt finns där.

Det byggs i ett rasande tempo, Riyadh expanderar med 250 000 invånare per år och ofta känns det som att hela Riyadh är en enda stor byggarbetsplats. Man åker genom enorma områden som bara består av lyktstolpar och vägar, inga hus har ännu hunnit byggas, men om ett år är det säkert fullt.

För mig framstår staden som en lekplats för arkitekter. Det finns byggnader i alla tänkbara utföranden. Jag har sett två byggnader utformade som båtar (som stora finlandsfärjor - vi befinner oss mitt i landet, 700 meter över havet och mitt ute i öknen!!!), en annan byggnad är som ett rymdskepp och sedan finns allt däremellan, har du bara pengar så tror jag inte att det finns någon stadsarkitekt som stoppar dig.

Och pengar finns det Saudi är ett rikt land och det finns naturligtvis fantastiska palats här, marmorpalats i grekiskinspirerade byggnationer med hur mycket krusiduller, pelare, fönsternischer, utbyggnader, vinklar och vår och allt man möjligtvis kan tänka sig sätta på ett hus – förlåt palats. Och då ser man fortfarande endast toppen av huset, muren, ni vet…

När man ser stora hus är det inte så ovanligt att man ser att det ligger två eller tre hus bakom samma mur. Då är det ofta så att mannen som äger husen har flera hustrur och att varje hustru har sitt eget hus. Detta är inte alls så ovanligt som vi kan tro. Maken känner två saudiska män, båda i femtioårsåldern som vardera har två fruar. Som vi har förstått det, är det oftast förmögna män som har råd att ha flera fruar (en man får enligt lagen ha max fyra hustrur). En förutsättning för att ha flera hustrur är att mannen ska kunna behandla alla fruarna rättvist, därav ett hus per fru.

Men allt är inte palats här. På vägen ut till golfbanan åkte vi, tills för några veckor sedan, igenom ett stort ökenområde där det fanns massor av beduintält. I vissa av tälten bodde tydligen människor permanent, medan andra verkade används av familjer som ”helgstugor” dit familjen åkte på helgerna. De flesta tälten (och ganska många ruckel) omgavs av uppskyfflade sandmurar, gigantiska parabolantenner, hagar för kameler och får, luftkonditioneringsapparater, fotbollsplaner - och tyvärr - mindre sopberg. Även i detta område kunde man se flera tält (eller ruckel) bakom respektive sandmur. I tältsammanhang behöver detta inte betyda flera fruar, det kan också vara olika avdelningar för kvinnor och män att umgås i. Kvinnor och män umgås inte i samma rum, inte ens om man tillhör samma familj. Nu är de flesta av tälten borta, ägarna har tydligen flyttat till svalare trakter under sommaren.

Det finns också områden dit varken vi västerlänningar eller saudier åker frivilligt. Det är områdena där många av de fattiga gästarbetarna bor, slumområden. Dessa befolkas av de hundratusentals fattiga arbetare som varje år kommer från Bangladesh, Sri Lanka, Pakistan, Malaysia och Afghanistan. Dessa tjänar kring 500 – 750 svenska kronor i månaden. Av detta ger de hälften av sin lön till maffian som styr området och dessutom förväntas de flesta försörja sin familj i hemlandet. Då blir det inte mycket kvar till att täcka boendekostnad.

Fotboll!

Fotboll är stort Saudiarabien. Här i Riyadh finns två välmeriterade lag och här om veckan var det derby. Makens elever tyckte att det var en bra tillställning att ta med maken och makens kollega på så en torsdagseftermiddag bar det av mot den gigantiska fotbollsarenan.

En elev hann ringa sju gånger, i totalt exalterat tillstånd, på mobilen för att höra hur långt maken och kollegan kommit på vägen innan de var framme vid mötesplatsen – en kvart i förväg (och här kan väl ärligt tilläggas att punktlighet inte har något större värde i detta land…).

Arenan var ”knökfull”. Maken och hans kollega kände sig tämligen ”ensamma”, som de enda västerlänningarna i den proppfulla arenan, naturligtvis var där endast män. Alla i traditionell klädsel med vit lång skjorta, röd-vit huvudduk och svarta ringar uppe på skulten. Men dagen till ära utsmyckade med diverse supporterattiraljer, halsdukar, hattar, vimplar med mera i respektive lags färger.

Det ena laget hade blå och vita dräkter och kallades hånfullt för Nivea av motståndarna, som hade gula och blå dräkter och var det lag som de flesta av makens elever hejade på. Det visade sig att maken, kollegan och eleverna hade platser på det gul-blåa ”apberget”, bland de mest entusiastiska supportrarna.

Supportrarna var dock mycket vänliga mot de gästande västerlänningarna och maken och kollegan blev mycket uppmärksammade, till och med av ett inhemskt tv-bolag. Främmande saudier kom fram och ville bli fotograferade tillsammans med dem och när de fick reda på att de var svenskar skrek de ”Zlatan” och ”Henke Larsson”. Iförda gul-blåa halsdukar och hattar hamnade maken och kollegan till och med på det gul-blåa lagets supporter-webbplats (tyvärr har vi inte lyckats få fram någon länk).

När så spelet drog i gång, med en europeisk domare, sparades det inte på krutet, det var ett liv utan dess like. När det gul-blåa laget gjorde det första målet flög alla svarta ringar (de som saudier har på huvudet ovanpå huvudduken) i luften och alla runtomkring maken stod upp och hoppade på bänkarna och skrek. Alla utom en av makens elever, som satt ner och grät så att hela karlen skakade, med händerna för ansiktet. Så rörande kan det vara när favoritlaget gör mål.

Det gul-blåa laget vann och maken och kollegan bestämde sig för att ta supporterhalsdukarna och hattarna på sig på jobbet dagen efter. Jublet blev stort, från dem som hejade på det laget, medan en elev från en annan kurs kom fram och i förtroende tyckte att lärarna inte kunde föremjuka sig på det sättet – att ha DET lagets färger på sig! Förstod de verkligen hur det såg ut?!

På mässan Janadriya

Varje vår hålls en stor utomhusmässa som visar den traditionella Saudiarabiska kulturen, den kallas Janadriya.

Vi hade hört talas om den under lång tid och såg mycket fram emot att besöka den. Det är en stor och uppskattad begivenhet även för saudier. För många år sedan var mässan öppen för västerlänningar en speciell dag men av säkerhetsskäl är det inte så längre (bättre terrorläge kan ju knappast tänkas än att samla oss alla på ett ställe en dag…). Det gjorde att vi inte kunde besöka den med våra män utan vår compound ordnade en resa dit en dag då mässan var öppen endast för kvinnor.

I och med att det var öppet endast för kvinnor hade de flesta arabiska kvinnor inte täckt ansiktet och det underlättar kontakten en hel del. Flera kvinnor kom fram och erbjöd sig att tolka vid stationer där man inte talade engelska, en del lämnade till och med sina mobilnummer utifall vi skulle behöva hjälp senare under dagen. Vi blev framsläppta där det var folksamlingar så att vi västerlänningar skulle se ordentligt och vi blev bjudna på massor av smakprover. I tälten kunde man se hur arabiskt bröd bakades, hur mjölet maldes, och traditionellt hantverk. På området fanns till exempel kameldrivna vattenbrunnar, mängder med traditionella arabiska kläder och smycken, men även en mängd av krimskrams, cowboy-hattar, godis, t-shirts, kepsar med mera.

De saudiska kvinnorna var så otroligt vänliga och de ville så uppenbart att vi skulle förstå dem och förstå deras kultur. Det var en öppenhet och välvilja som jag aldrig upplevt här förut och den var rörande.

I en byggnad visades hur ett traditionellt bröllop går till. Vi hörde hög musik från en byggnad och det var en lång kö för att komma in, men vi släpptes in ganska snabbt. Väl inne var det trångt och oerhört varmt då massor av kvinnor redan satt på marken på en innergård och många fler stod runt om den. Vi puffades fram till ett litet podium och övertalades att sitta på en rad stolar som fanns uppe på podiet. Så fördes ”bruden” in av sin ”mor” och satt på podiet bredvid oss västerländska kvinnor. Då började traditionell arabisk musik spelas, högt, högt av afrikanska kvinnor och alla andra kvinnor började dansa och ropa höga drillande skrik. Bland kvinnorna närmast oss fanns en klass med unga kvinnor i någon form av skoluniform och de dansade med en otrolig energi och glädje. De ville att vi skulle dansa med dem, men det kändes så pinsamt… Men, efter många försök från deras sida tyckte jag att vi bara måste. Så vi gick ut i innergården och dansade med de unga flickorna. Alla andra kvinnor stod runt i en ring och klappade och skrek och det var ett otroligt liv och samtidigt så otroligt rörande, de ville så gärna visa oss sina traditioner och just dessa kvinnor ville så oerhört gärna att vi skulle förstå dem. Jag höll på att börja gråta samtidigt som jag höll deras framsträckta händer och dansade med dem i den enorma hettan mitt i den öronbedövade musiken… De här flickorna borde få dansa fritt med vem de vill, var de vill…

Efteråt knuffade flickorna från skolklassen in oss i ett avskilt rum och tog foton på oss alla tillsammans med sina ultramoderna mobiler, genomsvettiga av dansen höll vi om varandra och gjorde tummen upp.

Jag har foton men jag vågar inte publicera dem här då flickorna kanske kan spåras via sina uniformer och kanske råka illa ut. Därför publicerar jag en annan bild av ett gäng patriotiska flickor. De har gröna och vita specialsydda abayor, som den saudiska flaggan, och närmast hjärtat bär de en bild av den saudiske kungen.

En fantastisk dag som jag aldrig ska glömma. Kanske kan vi förstå varandra i alla fall? Är vi lika öppna, trots att vi är obeslöjade?

Sandstorm

Våren är sandstormens tid. Jag uppskattar att ungefär 1/3 av dagarna i mars och april har varit disiga dagar, och är det disigt är det inte på grund av fukt - utan på grund av damm som yr.

Sanddis är den vanligaste formen av sandstorm. En ganska odramatisk händelse som bara leder till synnerligen ful ”beigehet”, irritation och huvudvärk. Fulhet och irritation eftersom dammet ”geggar ner” ögonlinser, pool och fontäner, och dessutom gör att man inte så gärna solar. Dammet gör också att allt som är utomhus; bilar, blommor, träd, fönster, hus med mera, blir beige-dammigt. Att det orsakar huvudvärk är min egen idé, då diset också håller kvar alla avgaser och utsläpp på marknivå, vilket jag tror orsakar huvudvärk.

I torsdags utvecklades dock en mer dramatisk form av sandstorm (som i viss mån kan jämföras med det dramatiska förlopp man ser på film). På en timme hade det blåst upp kraftigt och hela himlen blev röd, det yrde så till den milda grad att det även kom in en ansenlig mängd sanddamm inne i huset. Absolut allt i hela huset blev täckt av damm.

Maken och jag hade varit ute på en golfbana som ligger en bit ut i öknen och när vi skulle åka hem genom öknen i sandstormen var jag oerhört tacksam för att vi köpt en SUV. Man kan tycka att det är fånigt med en bil som har fyrhjulsdrift och kompass, men här har man faktiskt användning för det och jag var mycket tacksam. Vi såg inte längre än maximalt fem till tio meter framåt på den lilla ”väg” som leder mot staden från golfbanan.

Vi har fått lära oss att man ska smörja in bilen med diskmedel när man ska ut och köra längre sträckor genom öknen, annars blästrar sanden bilen. Först fick vi höra att man skulle smörja in bilen med Vaselin. Ambitiöst smordes alltså bilen in med tjocka lager av Vaselin när vi körde till Bahrain första gången. Mannen som tvättar bilen tyckte dock inte att det var en bra idé - fick vi reda på när vi kom tillbaka… Att få bort den ”gegga” som Vaselinet och sanden bildade orsakade säkert mer slitage än vad den ganska milda sandstorm vi körde genom hade orsakat. Men, diskmedel är bra!

Bilar måste servas med 500 mils intervall och ägare till ömt omvårdade motorcyklar har berättat hemska historier om hur sanden har ”polerat” bort all krom på de älskade klenoderna, då någon stackare blivit överraskade av sandstorm när han varit ute och kört. För att skydda de högt aktade motorcyklarna från allt för mycket damm, när de inte används, förvaras en del motorcyklar inne i husen – till och med inne i vardagsrum!

Det kan låta komiskt, men faktum är att allt det sanddamm som ständigt finns i luften vare sig det är sandstorm eller inte naturligtvis sliter på människor såväl som mekanik.

På restaurang i Riyadh

Så fort det går att komma tillbaka i lunken här nere. Det kändes lite vemodigt att åka tillbaka efter en mycket trevlig vistelse i Sverige. Att vara tillbaka på besök i svenska skolan var precis som dottern mindes – fast bättre! Även jag kände saknad när jag lämnade min arbetsplats, det är trevligt att höra till… Och så jätteroligt att träffa alla kamrater, om än som hastigast. Tack för att ni kommer ihåg mig och för att jag känner mig välkommen tillbaka! Det ska bli roligt att börja jobba igen. Men, ännu har jag en tid kvar här, och jag har ett liv här också. Vips så kommer det att vara höst och november med en oändlig räcka med vardagar.

Vi har inte hittat någon uttalat saudisk restaurang, vill man äta mat från regionen är det libanesiska restauranger som gäller. Annars finns gott om indiska, italienska, turkiska, thailändska, kinesiska och japanska restauranger i varierande prisklasser.

Alla stora internationella (amerikanska) matkedjor finns representerade på de många ”Fod Courts” som ligger i de gigantiska köpcentren. Det är Pizza Hut, Dominos Pizza, Kentucky Fried Chicken, Steak House, Taco Bell, McDonalds, Burger King, Starbucks Coffee House, Dunkin Dounuts m.fl. som gäller.

Det som skiljer en McDonalds – och för den delen vilken annan restaurang som helst - i Riyadh från en McDonalds i Stockholm, är att disken där man beställer är avdelad med en skärm. Ovanför ena delen finns en skylt med texten: ”Family” Här ska kvinnor och barn samt män i sällskap av kvinnor beställa. På andra sidan skärmen hänger en skylt med texten: ”Singels” Här ska män utan sällskap av sina fruar och familjer beställa.

När man så har beställt är avdelningen där man äter strikt uppdelad i ”Single section” för män utan sällskap och ”Family Section”. Kvinnor får inte sitta ute på offentliga platser och äta, typ på ute serveringar eller i den öppna ytan mitt i en ”Food Court”. Det finns istället ett särskilt rum för kvinnor och familjer och oftast är även det rummet uppdelat i små bås med gardiner eller skärmar som man kan dra för medan man äter. Det vandrar runt sedlighetspoliser som kontrollerar att skärmarna är ordentligt fördragna och att familjerna endast består av familjemedlemmar. Oftast föregås sedlighetspolisen av oerhört generade kypare som under ivriga ursäkter drar för och täpper till alla eventuella kikhål.

Varför är det då såhär? Jo, kvinnors privatliv måste skyddas till varje pris. Enligt konventionen tycker kvinnor inte ens om att främmande kvinnor ser att de äter, det är privat, endast för den absolut närmaste familjen att se. På de ytterligt få ställen där ”Family Section” inte har några bås, utan bara en öppen yta (fortfarande i ett slutet rum), ser man därför kvinnor som sitter och äter medan de håller upp slöjan en bit utanför ansiktet för att komma åt munnen.

Naturligtvis kan inga kompisgäng bestående av killar och tjejer eller män och kvinnor, som inte är gifta med varandra, gå ut och äta tillsammans. Ett gäng ungdomar från den Amerikanska skolan försökte sig på en liten tradition som bestod av att på onsdagar (våra fredagar)efter skolan gå ut och äta chili tillsammans, killar och tjejer – instängda på ”Family Section” som syskon. Efter ett tag uppmärksammades detta av sedlighetspolisen som en onsdag dök upp och blev fullkomligt galen. Han skrek och skrek på dem tills alla ungdomarna hade ringt dit sina föräldrar och blivit hemhämtade.

Det framstår som att kvinnorna göms undan, och visst är det så, men faktum är att många ensamma män kan bli ganska illa bemötta, ensamma män är inte norm. De ska inte vara ute och ränna (och jaga kvinnor…). Familjen är där kvinnan är, och det är familjen som är normen i Saudi. ”Single section” finns inte alltid och på vissa ställen släpps inte ensamma yngre män in, inte saudier och inte västerlänningar. Det är ”Family Section” är som premieras. Den är större och bättre – enligt maken som sett båda sidorna…

På bilden ser ni ”Family Section” på IKEA-restaurangen i Riyadh. Det är enda restaurangen (i hela Saudi???) där man förväntas bära bort sin egen bricka, en del saker är sig lika världen över.

Trafiken i Riyadh

Att vistas i trafiken här måste vara det absolut farligaste som vi gör i Saudi, trots de hot som alla västerlänningar lever under, dör varje dag i snitt 27 människor i trafiken, bara i Riyadh.

Det är svårt att beskriva hur trafiken fungerar. Börja med att tänka er en storstad med konstant underdimensionerat vägnät och där ytterst få (läs ingen) följer (läs känner till) trafikregler. Maken har en elev som obekymrat berättade att han inte har något körkort, han har aldrig tagit något – inte blivit av med det. Det hindrar honom inte alls från att köra bil. Han betalar bara böterna när han blir stannad i någon av de många poliskontroller som faktiskt ständigt genomförs här, och sedan kör han vidare. Det går ju bra ändå – ”in’ch Allah” (Om Gud så behagar)… Tilläggas kan här att eleven tillhör en mycket inflytelserik familj, och då går det mesta bra.

En regel som dock nästan alltid gäller är ”störst går först”, det är bara det att nästan alla har stora bilar, och att alla vill vara först. Från rödljuset – MAN kör helt sonika fram mellan bilarna i kön och ställer sig framför den som redan står framför trafikljuset mitt i korsningen. Eller, varför inte köra om när MAN ändå ska svänga höger. Och vad är det egentligen som hindrar en förare från att kasta sig ut från en vänsterutfart? Uppenbarligen ingenting, för ”alla” gör det. Det finns tydligen inte heller någon uppenbar anledning till att skruva fast hjulen ordentligt på pickupen eller att binda fast lasten på en öppen lastbil (inte ens om lasten är arbetare från Bangladesh – möjligtvis om det är kameler, dessa har ju ett visst värde). Tänk er hur det är att helt plötsligt ha ett halvt lass sand på motorvägen, eller en järnbalk, för att inte tala om kartonger…

Att bli omkörd på insidan, av en tankbil med utstickande, snurrande knivar monterade på hjulnaven, reflekterar jag inte över längre. När någon svänger vänster trots att de från början stod i filen längst till höger, dessutom blinkade höger, och det är två filer mellan dem och den eftertraktade ”vänstersvängande” filen, får mig dock fortfarande att hugga tag i dörrhandtaget.

Jag vet uppriktigt sagt inte om det finns någon ålder då MAN får börja köra bil här, vi har sett pojkar i tolv trettonårsåldern som rattar stora fordon, i bästa fall sitter pappa bredvid och styr. En pappa kan också sitta med sin älskade lilla son på två år i knäet, mellan sig själv och ratten, medan han kör, utan bilbälte, på krafigt trafikerad motorväg. Att ha bilbarnstol är ytterligt ovanligt, de flesta ungar står och hänger mellan framsätena (precis som alla barn i min generation gjorde för 35 år sedan i Sverige…). Grannen som är fransman har en fast monterad bilbarnstol i sin bil. Den orsakar utan undantag misstänksamma frågor från säkerhetsvakterna som han måste passera VARJE DAG på väg in till sitt jobb. Grannen förklarar: ”For my baby.” Vakterna: ”But where is the baby?” (Och då ska påpekas att det absolut inte handlar om någon ovilja mot barn från saudiernas sida, här har barn en absolut särställning. Ingen kan på något vis tveka över saudiers kärlek till sina barn och det gör det hela ännu mera svårförklarligt.)

Alla klagar på varandra, västerlänningarna klagar på saudierna. Riyadhborna klagar på beduinerna. Vår pakistanske chaufför som kört här i tolv år säger upprört, när någon gör något ovanligt korkat: ”Srilankans!” Och sudaneserna som kör oerhört saaakta, farligt sakta - vilket orsakar seriekrockar - på grund av att de inte har råd att försäkra bilen.

Sedan tutar MAN, i alla möjliga situationer. Naturligtvis otåliga ”tuuuuut” när det slår om från rött till orange (på den ultralånga sekunden på väg mot grönt ljus). Men också käcka ”tut-tut-tut” som en form av uppmärksamhet; ”här-kommer-jag-och-jag-tänker-tränga-mig-emellan-dig-och-bilen-bredvid-dig-så-bered-väg”. Så finns den ganska trevliga tutningen när alla står och väntar på att få klämma i med den otåliga tutningen vid omslag till grönt. När väntan blir för lång kan det utan anledning starta en sorts ”tut-kör”, en bil gör utan anledning en kort litet ”tut” och då svara ca tio andra med korta små ”tut”. Vuxna män gör saker tillsammans…

I Saudiarabien får kvinnor inte köra bil så detta kan läsas som en reflektion över hur trafiken kan fungera när kvinnor INTE kör bil.

Äntligen värme – och kameler

Ibland stannar jag upp och tänker ”Jag är verkligen här!”. Det är lätt att bara trava på, att dagarna bara går utan att man reflekterar över att jag faktiskt är i Saudiarabien, inte för alltid utan bara just för tillfället. Men nu, när vädret äntligen börjar bli riktigt varmt och kvällarna är ljumma i den lila solnedgången där böneutroparna utmanar varandra, är det lätt att stå stilla i några ögonblick och ”ta ett steg ut ur sig själv” och se på omgivningen med nyhetens ögon igen.

Tack och lov att vintern är över, nu är poolen åter uppvärmd och barnen leker runt den medan föräldrar äter helglunch på terrassen och pratar på alla språk med mer eller mindre bekanta. Vi har oftast mer än +30 på dagarna och inte under +10 på nätterna. Luftkonditioneringen är satt på kylning igen och surrar hela dagarna.

Mina golflektioner går framåt, tyvärr hinner vi nog inte spela så mycket mer än till i april, sedan blir det tydligen för varmt. Golfklubben där vi tar lektioner heter Riyadh Green och golftränaren är en mycket vänlig indier som aldrig mister tålamodet med oss. Golfbanan ligger en bit ut i öknen och är omgivet av ett beduinläger.

Vi ser kameler lite då och då, man kan se dem ligga på knä med spännband över puckeln på lastbilsflak mitt i centrala Riyadh, men oftast ser man dem i grupper om tre fyra stycken när man lämnar de centralare delarna av staden. Vid golfbanan strövar det omkring kameler lite här och var, vår chaufför får då och då lämna vägen och köra ut i sanden för att inte köra på kameler som står på vägen och inte vill flytta på sig – de är ungefär som renar. I helgen höll några av dem på att äta upp planteringen som - inte så genomtänkt - placerats utanför muren som omgärdar hela golfbanan.

Kamelerna förekommer i olika färger, oftast är de mellanbruna. Men de som värderas högst bland saudierna är de vita. Enligt uppgift kostar en ”standardkamel” kring 5 000 – 7 000 kr. De kan naturligtvis vara avlade så att de värderas högre. Det förekommer speciella kapplöpningar med kameler som t.o.m. sänds på tv, och det går undan, de pinnar på riktigt bra… Annars ser de mest ut som att de betraktar världen med upphöjt lugn och verkar inte ha allt för bråttom.

Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad kamelerna används till längre men det finns gott om dem. Som jag har skrivit tidigare så tvivlar jag på att ens saudierna själva kan tycka vidare mycket om att äta kamelkött, även om det finns att köpa. Vi har inte ridit på någon kamel ännu, vi ska försöka komma iväg på någon ökentur där kamelritt brukar ingå, men vi har inte hunnit dit ännu.

Sedan är det så att det som vi säger är kameler, eller ”camels”, på svenska skulle benämnas dromedarer. Alla ”kameler” här har bara en puckel på ryggen – alltså är det dromedarer, men på engelska finns det tydligen inget ord för dromedarer utan både en- och tvåpuckliga djur benämns som ”camels”.

En historia lyder:
- Hur många kameler finns det i Saudiarabien?

Svar: Två. På djurparken. Resten är dromedarer och inte kameler.

Till i eftermiddag ska vi åka till Bahrain som ligger ca två timmars bilfärd bort. Där är det inte alls lika konservativt som här. Jag får köra bil (kanske om mitt svenska körkort gäller???) och behöver inte gå omkring i abaya eller ens schal, man kan gå i baddräkt om man vill och äta fläskkött och dricka alkohol.

- Tänk vad man kan lära sig uppskatta oväntade saker!

Mat

Vad äter man här då? Jo, rent allmänt kan man säga att vi äter ungefär som vi äter hemma. Med undantag av fläskkött då, det finns inte att få tag på, det är förbjudet att hantera och man får inte föra in det i landet. Man hör att det går att köpa bacon på svarta marknaden, men vem kan rimligen vara SÅ sugen på bacon? Det finns alternativ. Som pålägg köper vi ”kalkon-skinka” eller rökt biff som funkar bra och det finns även ”kalkon-bacon” om man nu skulle försmäkta av längtan efter det.

Det finns tre stora matkedjor, franska Carrefour, brittiska (?) Tamimi och saudiska (?) Panda (jag vet inte säkert om dessa affärer har dessa ägare men jag har uppfattat det så...). De är ungefär som ICA Maxi och OBS Stormarknad med allt från telefoner och tröjor till tomater och tårtor. Alla skyltar och priser är på engelska och de flesta varor är också importerade från väst så det är inga problem att veta vad man köper.

En del lokala inslag finns naturligtvis. I stället för lösgodis finns här fantastiska diskar med massor av olika sorters nötter med olika smaksättningar som man köper i lösvikt.

Det lokala köttet är fint och då handlar det om nöt, lamm, kyckling och ibland struts samt kamel. Vi har ätit kamel en gång hos goda vänner. Kamelköttet har grova fibrer och måste kokas under lång tid för att inte vara allt för segt, även om det är ”baby-camel”.

Det finns jättefina fiskdiskar med alla möjliga färska skaldjur och fiskar som flygs in till Riyadh från kusterna. Jag drar mig dock för att handla fisk eftersom det blir så varmt i bilens bagageutrymme och trafiken gör att det tar en väldig tid att ta sig hem ibland.

Saudierna äter något som heter ”laban” istället för fil/youghurt och deras ”labneh” är ungefär som Philadelphia-ost. Allt finns i ”low fat”-variant och det går även att köpa ”soja-mjölk” och produkter för ex. diabetiker.

Frukt och grönsaker finns i samma omfattning som hemma men det är inte alls samma kvalitet. Mycket är lokalt producerat och någon sa att den dåliga kvalitén beror på att de inte använder kemikalier i samma utsträckning som de länder som Sverige importerar frukt och grönt från. Jag vet inte om det är sant. Trevligt är att det alltid finns stora knippen av färska kryddor och dessa är jättebilliga. Bladpersilja och mynta finns alltid i stora berg och jag tolkar det som att det är viktiga ingredienser i saudisk matlagning.

Det finns också fantastiska bakverksdiskar i de flesta matvaruaffärer. Saudierna måste älska bakverk, speciellt småkakor och choklad. Det går att beställa meterhöga konstruktioner helt gjorda av småkakor och/eller chokladbitar. Borgen på bilden är en miniatyrkopia av borgen som ligger i den gamla delen av Riyadh. Den är beställd till ett brudpar och var ungefär en meter bred och en halv meter hög. Liknande konstruktioner går också att köpa i baby-tema, rosa eller blå storkar – typ. Naturligtvis finns det också speciella affärer för godsaker. Det är helt otroligt att gå och titta där, meter efter meter med diskar med olika tårtor, småkakor och chokladbitar, men även i matvaruaffärerna är dessa avdelningar imponerande.

När det gäller prisnivå så kan vi tyvärr konstatera att vi lägger ungefär lika mycket pengar på mat/hushållsprodukter som hemma. Det har tydligen varit närmare 50% prisökningar på basvaror det senaste året, och jag tror det, jag tycker att det blivit dyrare bara på det halvår vi varit här. - Tänk att det är så länge redan!

Alla hjärtans dag i Riyadh

I dag är det Alla hjärtans dag, men inte i Riyadh. Här är det inte tillåtet att visa att det är en speciell dag på något offentligt sätt.

Mors dag och fars dag har anammats här. Många människor ville uppenbarligen ha möjligheten att, om de själva ville, visa sin kärlek och uppskattning till den/dem som kan vara värda det. Det är numera förbjudet här.

För några år sedan var det enligt uppgift en uppskattad dag här. Många unga människor tog t.o.m. på sig något rött för att visa att det var en speciell dag. Kvinnor bar naturligtvis abaya men de kunde ha röda skor eller en röd handväska. Naturligtvis gav man även bort blommor, kort och små presenter, precis som vi gör.

Detta blev dock för mycket för motaworna (sedlighetspolisen) så numera säljs ingenting som har direkt med Alla hjärtans dag att göra. Människor hittar naturligtvis vägar runt bestämmelser. Vill man köpa röda rosor måste man fråga efter dem i blomsteraffären, de hålls i ett rum bakom affären och säljs endast vid direkt förfrågan. Kort men hjärtan, rosor etc. säljs också, men utan text och på bröllopsavdelningen på bokhandeln.

Men, man ska inte ha något rött på sig när man går ut idag. En västerländsk kvinna blev förra året attackerad av en motawa för att hon hade röda skor på sig på denna förbjudna dag. Hon visste inte att det var känsligt och förstod inte varför motawan blev så upprörd. Det slutade med att motawan försökte trampa på hennes förhatliga skor och hon fick bokstavligen springa därifrån.

Jag hoppas att ni alla som kan fira denna dag utan begränsningar uppskattningar möjligheten ni har, vare sig ni gillar Alla hjärtans dag eller inte.

Veckorytm

Trots att det känns som om jag är på en annan planet så är det endast två timmars tidsskillnad mellan Sverige och Saudi. Och när sommartiden börjar i Sverige, är det bara en timme som skiljer. Men även om det inte är så stor tidsskillnad så är veckorytmen annorlunda i och med att vi lever i ett muslimskt land där fredag är veckans helgdag.

Arbets- och skolveckan börjar här på lördag och slutar på onsdag. Alltså är torsdag här som västerländsk lördag, och fredagen här som vår söndag… Detta förbryllar mig ständigt, jag försöker att konvertera: ”Nu är det onsdag här, det är alltså som fredag hemma…” Det går inte alls bra, det känns jättefel att käckt säga till någon man träffar på onsdag: ”See you on Saturday! Have a nice weekend”.

När jag t.ex. vill ringa till Försäkringskassan hemma blir jag synnerligen irriterad för att de inte svarar - en söndag. Här är det som tisdag och veckan är i full gång…

Har hört att det finns funderingar om att ändra veckans lediga dagar här så att de blir lediga fredagar och lördagar istället för torsdagar och fredagar. Det skulle underlätta avsevärt för alla företag som samarbetar med västerländska företag. Nu är det bara måndag, tisdag och onsdag som är gemensamma arbetsdagar. Att försöka överföra pengar tar en evighet eftersom det ska vara tre arbetsdagar här såväl som hemma innan pengarna kommer fram.

Vinterfunderingar

Det blev en oväntad utflykt till Sverige i slutet av januari. Min lilla mormor blev plötsligt, (men inte oväntat med tanke på att hon är 93) mycket sämre. Så efter flera fallolyckor i kombination med demens och därmed oförmåga att använda hjälpmedel är hon nu på ett äldreboende.

Resan var verkligen ingen nöjestripp och jag kände mig som överkörd av tåget när jag kom tillbaka. Det var dock roligt att vara tillbaka i Sverige. Att veta hur saker och ting faktiskt fungerar, att köra bil och att kunna röra sig fritt - bara en så enkel sak som att förstå vad tv-reklam handlar om – gör att man känner sig hemma och ”rätt”.

Det man lär sig här är hur det är att vara invandrare, typ. Vi kan ju i praktiken åka hem när vi vill och vi har valt att vara här. Men livet här ger en i alla fall en insikt i hur det är att alltid vara annorlunda och t.o.m. diskriminerad. Att ständigt vara medveten om att man sticker ut och är annorlunda – och inte på ett sätt som alla uppskattar.

Västerlänningar hör förvisso till en priviligerad grupp här i och med att vi förväntas ha mycket pengar – och det har vi i jämförelse med så många andra här. Men, med pengar kommer inte självklart respekt, på sin höjd någon form av tolerans. De låter inte bli att betjäna oss när vi vill betala en vara, men en saudier går med självklarhet före om han så önskar. Många betraktar oss med överseende eller medlidande över vår bristande kunskap och moral. Men ytterligare många andra känner ilska och t.o.m. hat mot oss och allt vad vi med våra icke täckta huvuden och bleka hud står för.

Jag tror att de allra flesta saudier är övertygade om att deras livsstil och kultur är den rätta, liksom vi västerlänningar är övertygade om vår livsstils förträfflighet.

Sedan kan vi väl alla sträcka oss till att vi kan behöva justera vissa saker i respektive system, men på det hela taget så tror jag inte att vare sig vi eller saudierna är beredda att göra några större förändringar.

Det behöver inte vara så att det ena systemet är rätt och det andra fel, men skillnaderna är stora och det leder till svårigheter för alla som vandrar mellan systemen. För alla som inte stannar i "sitt" system, frivilligt eller ofrivilligt. Om det sedan handlar om att vara västerlänning i mellanöstern eller att vara från mellanöstern och leva i ett västerländskt land.

Går det att vara övertygad som sitt eget systems förträfflighet (till stora delar i alla fall) utan att stänga en annan grupp ute???

KALLT???!!!

I femgradig värme (?!) tog jag min första golflektion tillsammans med två frusna vänner. Visst hade jag hört att det skulle vara ganska kallt här på vintern, men aldrig såhär kallt! På nätterna är det nu nollgradigt och den sista veckan har det varit mellan fem och åtta grader varmt på dagarna. - Och då är det inte varmt när man varken har rätt kläder eller hus för detta.

Jag - och alla andra - fryser rejält, även om vi har möjlighet att köra värmeutblås på luftkonditioneringsaggregaten så drar det från de stora, enkla och synnerligen otäta fönstren samt alla fläktar som bara går rätt ut. Just nu uppskattar jag vår heltäckningsmatta mycket.

Det kan mycket väl fortsätta att vara kallt in i mars, men det är förhoppningsvis inte riktigt såhär kallt hela tiden utan mer åt det 15-gradiga hållet.

Har fått inhandla både fliströja, mössa och vantar åt dottern. Skolan är utrustad och byggd för att klara värme. Den har kraftiga dukar spända över alla utomhusytor där barnen vistas - som skydd mot solen. Det mesta utom just lektionssalarna är utomhus; lekplats, pool, idrottsplaner, uppehållsutrymmen liksom elevskåp och matsalen. Så under dessa kalla månader är det oerhört kallt, speciellt för tonåringarna i high school som inte springer omkring och leker som sina yngre skolkamrater utan sitter stilla… och fryser…

Araberna gillar inte kyla alls, även om det är såhär kallt ett tag varje år så klär de sig inte ordentligt. De kan svepa in sig i en filt när de går ut i sandaler eller ha en kortärmad skjorta på sig men stora ulliga öronmuffar på huvudet. Redan i november när temperaturen på kvällarna gick ner till ca +20 började de ta på sig mössa och halsduk, vissa av vakterna hade t.o.m. ”rånar-luva” som täckte ansiktet, men sedan är det samma klädsel som gäller när det är åtta grader…

Folk frågar mig om detta är som i Sverige, när jag säger att det kan bli nedåt -20 C långa perioder tittar de tomt på mig, och säger ”Ohh…”. Jag ser på dem att det inte finns någon referens för sådan kyla. På samma sätt som vi knappast kan tänka oss hur det är med +60 C.

Ridlektioner

Efter lite efterforskning hittade vi en ridklubb där även kvinnor kan ta ridlektioner. Det är öppet för kvinnor på eftermiddagar/kvällar och för män på fredagar (motsvarande söndagar här). Detta signaleras genom en stor skylt på entrégrinden med följande text: ”No men or dogs allowed”. Att ridläraren, alla hästskötarna, ägaren samt restaurangpersonalen är män räknas liksom inte. Men, ridskoleeleverna behöver inte rida i abaya, och kvinnorna som arbetar på kontoret har jeans på sig.

Ridklubben ligger inne i diplomatkvarteren (vilka är som en mindre stad…) och den har ca 40 hästar. Den ligger i en dal med god tillgång på vatten så det är mycket stora träd och en hel del grönska med inslag av klippor och slingrande sandstenslagda gångvägar på området. Klubbhuset är ett klippblockshus där det alltid är någon konstnär som ställer ut och där det även finns restaurang och kontor. Förutom ”hagar” med sandunderlag och stall finns även swimingpool och minigolfbanor. Lektionerna sker ute på en del av en jättelik inhägnad och upplyst sandplan, som jag tror är en polobana.

De flesta hästar är fullblodsaraber, så otroligt vackra och välskötta. Med tanke på antalet hästskötare är det kanske inte så konstigt att hästarna glänser av skötsel, rätt utfordring och omtanke - det luktar inte ens hästgödsel i stallet. Ingen som rider förväntas ta hand om, sadla, betsla, utfordra eller på annat sätt befatta sig med hästarna - utom att sitta på dem. Men, man kan betala extra för en tvåtimmars kurs i hästskötsel…

Medlemskap i klubben och ridlektioner kostar ungefär det samma som i Sverige, men här där medellönen ligger på ca 5 000 kr är det mycket pengar, även för många saudier (för fattiga gästarbetare motsvarar en ridlektion nästan en halv månadslön).

Det är max fyra personer per lektion så det blir effektiva lektioner. Ridläraren är en mycket liten och spenslig indier som aldrig hört talas om pedagogik. Han är tydligen en polospelare i världsklass och rider och behandlar hästarna fantastiskt… Men, det är ju inte det samma som att få andra att rida bra. Nu funkar det bra med dottern för hon har uppenbarligen fått en bra grund på sin ridskola i Sverige, han skriker inte alls mycket åt henne och han verkar ganska nöjd med henne. Andra flickor kan däremot få sina fiskar varma.

Ridläraren: ”You pull the rains (tyglarna) again!!! Don’t pull the rains!!! Why do you pull the rains???!!! You should not pull the rains!!!”
Eleven: “I forgot…”
Ridläraren: “Don’t forget!!! You should not forget!!!”

Han accepterar aldrig att en elev klagar eller skyller en misslyckad manöver på hästen. När det händer får eleven kliva av och så hoppar ridläraren själv upp på hästen och gör manövern, naturligtvis utan problem. Nu är det arabhästar de rider och de här hästarna är faktiskt ganska spattiga, hetsiga och verkar komma med diverse infall – i alla fall om man jämför med ridskolehästarna i Sverige.

Vänner

Att ha vänner är viktigt överallt, men jag tror att få ställen kan kännas så isolerade som Saudiarabien för en västerländsk kvinna – om man inte har vänner.

Jag har haft en otrolig tur och träffat många kvinnor som jag umgås med mer eller mindre frekvent här på vår compound - och det är jag evigt tacksam för.

Två kvinnor som jag träffat på gymmet umgås jag med i stort sett dagligen, den ena kommer från Irland och den andra från Indien. Bägge är sedan lång tid så kallade ”expats” (expatriats=utvandrare, utlandsstationerad - den stora grupp människor som följer sina globala arbetsgivare världen över).

Den irländska kvinnan har bott här i sju år och hon har tagit mig under sina vingar. Det är ganska vanligt att kvinnor som bott här en tid introducerar nya kvinnor så att man som ny kommer in i livet här. En form av mentorskap, som varit och är oerhört viktig för mig och som jag uppskattat/ uppskattar mycket. När min irländska väninna kom hit var den faktiskt en svensk kvinna tog hand om henne.

Det är inga stora saker men det gör att man hittar en vardag man kan leva med här. Att hitta roliga affärer, eller souker – marknader, att lära sig pruta, att hitta ”hemliga” provrum (det finns inte provrum här – omoraliskt – utan man måste köpa varan och ta hem och prova den, passar den inte får man lämna tillbaka den och få pengarna tillbaka). Eller helt enkelt dra med en på aktiviteter. Man känner sig väldigt vilsen och osäker, t.o.m. rädd när man kommer hit i början och då är det guld värt att ha någon som varit här en tid som kan lotsa en runt.

Vi är ett gäng kvinnor som även träffas med våra män. Är någons man är bortrest träffas vi och tittar på tjejfilmer och dricker … saft??? ... gräsligt äckligt... men himla kul. Vi är två engelskor, en amerikanska, en tyska och en tjeckiska och så jag.

Så är det två kvinnor från Jordanien respektive Libanon som är mycket trevliga och som jag uppskattar mycket. Dem kan jag fråga om olika saker som rör islam och muslimsk kultur och det är jätteintressant att tala med dem. Naturligtvis är de mer än ”muslimer”, de är smarta, upplysta kvinnor med mycket humor och skin på näsan som bott på många ställen i världen och de har verkligen upplevt mycket.

Jag har också kontakt med en svensk kvinna som jag fick kontakt med via jobbet i Sverige. Hon bor i compounden bredvid. Det är så fånigt, vi bor ca100 meter från varandra men måste ha chaufför för att ta oss till varandra eftersom vi inte får gå mellan compounderna. Tidigare var det öppet mellan dessa två compounder men sedan attentaten för några år sedan är det av säkerhetsskäl inte så längre.

På compounden bor även två finska kvinnor som jag träffar, vi pratar engelska med varandra. Den ena kvinna väntar sitt första barn och ska föda det här. Det tycker jag är otroligt modigt, men hon verkar känna sig helt lugn och väl till mods, det ska bli spännande att följa.

När jag kom hit såg jag följande tips i compoundens tidning, de är insända av en av fruarna som bor här. Då, tyckte jag bara att det var otroligt… ja… jag vet inte riktigt – konstigt och främmande för mig. Men ju längre tiden gått här ju mer benägen blir jag att hålla med henne. Hemma hade nr 1-4 hade aldrig kommit upp, men här där de flesta kvinnor inte arbetar blir det annorlunda och det viktigaste kommer i slutet, nr 13.

14 Tips for Happiness
1. Be more active and busy.
2. Spend more time socializing.
3. Be productive at meaningful work or pursuits.
4. Get better organized and plan things out.
5. Stop worrying.
6. Lower your expectations and aspirations.
7. Develop positive and optimistic thinking.
8. Get present – not future-oriented.
9. Work on a healthy personality.
10. Develop an outgoing personality.
11. Be your self. (Hur detta går i hop med nr 10 fattar jag dock fortfarande inte;-)
12. Eliminate negative feelings.
13. View close relationships as the number one source of happiness.
14. Value happiness.